Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Flykten. Av Olof Bruno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYKTEN.
AF OLOF BRUNO.
Men han svarade med stel
artighet:
"Jag fruktar att vårt samtal får en
alltför tråkig vändning. För öfrigt
måste jag ned och se till maskinen
ett tag." Han tog upp sitt ur. "En
timme ännu. Ni ursäktar mig nog,
fröken Berge!"
Han gick småhvisslande nedför
trappan och ut på sandplanen, där
han försvann i vimlet af eleganta
toaletter.
Gärda Berge suckade och pressade
ett ögonblick handen mot bröstet.
Så vände hon om in i salongen och
gled ned på stolen framför flygeln.
"Om tio minuter startar jag. Har
ni lust att gå ned?"
Han hade kommit in hastigt och
stod nu framför henne, nervöst
fixerande henne. Det var något hetsigt i
rösten.
Men hon såg inte upp. Ty då
hade hon nödgats visa att hon gråtit.
Hon böjde sig djupare ned öfver
tangenterna och svarade med ett
försök till likgiltighet:
"Nej, jag tror inte, jag har lust."
"God middag då, fröken Berge."
Det kom besviket, nästan
fientligt.
Så var han borta.
Hon sprang upp från instrumentet
och förde åter handen mot bröstet.
i ämnar således flyga i
eftermiddag?"
Hon stod framför honom,
stor och smärt, det blanka håret flöt
i vågig massa ned om ansiktet, och
i blicken var, trots leendet, en skymt
af oro.
Artur Björne log.
"Hvarför skulle jag ej göra det?"
sade han road.
"Vädret är så ostadigt," invände
hon.
Han betraktade henne från sidan
en sekund. Ja, vacker var hon
otvifvel-aktigt, och intelligent också. Det
fanns djup hos henne, mer än hos
de flesta andra badgästerna. Och
ändå kunde det ibland komma öfver
henne något fjärilsartadt lätt, en skymt
af koketteri med en pikant tillsats
af sinnlighet. Men endast dem
emellan. De öfriga fingo på sin höjd ett
förbindligt leende, eller ett och
annat instämmande.
"Ni ämnar således flyga i
eftermiddag?"
Hennes upprepade fråga lät som
en varning. Men den irriterade
honom. Och han svarade nästan
ohöf-ligt:
"Ja och det kan ingenting afhålla
mig från."
"Inte ens — inte ens om jag bad
er..."
Hon såg ned, liksom skamsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
