Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- En invigd. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallersnäs hade sistlidna vintern en
stormnatt mistat så godt som hela sin
manliga befolkning i ett storsjöfiske, där
endast döden bärgat fulla nät. —
*
Midt i pratet om ditt- och datt hade
herr Halm och jag tvärtystnat, medan vi
långsamt passerade detta så grymt
hemsökta lilla samhälle. Och som sagdt, en
egendomlig skugga af förgängelsens gåta
hade glidit hän äfven öfver hans blodfullt
friska och kraftiga drag. — Vi sutto helt
allena uppe på öfre däck. Det undslapp
mig så, helt ofrivilligt:
"Ser det inte ut därborta, som om det
kunde spöka midt i solskenet?"
Halm svarade inte, men hans min
verkade på mig som ett slags
tillbakahållet klander. Kanske missförstod jag
hans sällsamma, oväntade uppsyn. Jag
tillade, en smula förbryllad:
"Men, för resten, hederligt, tappert
fiskarfolk, som ryckts bort i sitt hårda
arbete för de sina — de spöka nog inte."
Herr Halm nickade, som antydande,
att han visste, det jag icke menat något
illa. Men den besynnerliga, bäskt leende
minen, försvann ej så snart. Den gjorde
mig allt mera osäker, och jag höll mig
tyst en god stund. — Så sporde han,
lugnt och vänligt, men mycket allvarligt:
"Hvad menar herrn med — ’spöka’?"
Frågan var verkligen ägnad att än
ytterligare förbluffa mig, gifven af denne
man, i denna ton. Men just tonen, som
ekade inom mig, väckte min lust och mitt
mod att svara:
"Ja, herr Halm, uppriktigt sagdt, jag
vet inte. Det har aldrig förunnats mig
att se eller höra eller påtagligt förnimma
någonting af eller från — den andra
världen."
"Den andra?" upprepade han, nu
blidare.
"Ja? Jag menar — den värld, som
är oss dödliga förborgad, medan vi ännu
lefva — här."
Han log, helt hastigt, och skakade
sakta hufvudet, men afbröt mig ej, utan
betraktade mig lyssnande, med blicken
ur de isgrå, klara ögonen oundkomligt
fast. —
"Det påstås ju," fortfor jag, "att de,
som inte skulle tåla vid sådant, också få
slippa det. — Som barn och yngre var
jag oerhördt mörkrädd, skrockfull och
rent af fientligt stämd mot blotta tanken
att utsättas för öfvernaturlig erfarenhet.
— Om jag undantar några små, alldeles
otydliga och okontrollerade upplefvelser
— litet nyckelskrammel och knackningar
och dylikt — har jag också fullkomligt
sluppit att––––." Herr Halm log åter
på ett sätt, som tystade mig. —
"Jaja," sade han: "det tror äfven
jag, att den som inte tål det, han —
slipper nog."
Jag tyckte mig känna både öfverseende
och förakt i hans tonfall nu. Och i stället
för att, som jag ämnat, förklara mig
numera både villig och beredd för en
uppenbarelse, vände jag mig kanske litet
utmanande till herr Halm med frågan:
"Men ni, herr Halm — ni har kanske
både sett och hört spöken — och tålt vid
det?"
*
Innan jag talat ut, var jag på väg att
ångra mina ord. Jag ville för ingen del
såra denne hedersman, som säkert ägde
så ojämförligt mycket större erfarenhet
af detta lifvet än jag–––— måhända
äfven af annat.—Men han nickade blott,
lugnt bekräftande och satt en stund i
tankar, med korslagda ben och händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0072.html
