Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla fall. Sådant tål ingen människa
vid, när hon börjar luta mot
hundratalet.5’
Fru Martha knäppte ihop händerna
igen, men hon blundade inte. Hon såg
med tämligen stora ögon på kandidaten.
Det låg förebråelse i blicken.
"Fritz" —
Kandidaten hasade sig ned litet
utefter den sluttande soffkarmen, tills
han satt på den allra yttersta kanten.
Där stannade han och fortsatte trött:
"Och så skall jag säga dig, lilla
Martha, att det ligger i alla fall
någonting lugnande i det där, att de aldrig
äro sjuka på samma gång. Är tant
Alfhild sjuk, så är tant Elise pigg som
en raket, och ligger tant Elise, så är
tant Alfhild så frisk, så hon är
samhälls-vådlig."
"Och det tycker du är lugnande?"
Fru Martha gjorde frågan litet dröjande.
Tycker du, det vore bättre, om
de låge bägge två?"
"Fritz, om det inte lät så förfärligt,
så skulle jag säga, att jag tycker det.
Jag menar i en ordentlig sjukdom."
Kandidaten satt och vippade af och
an mot schaggmattan med foten.
’Tja, kanske det. För jag medger,
att mådde de lika bra bägge två, så
skulle Fransson antagligen bli en smula
luttrad. Ett par intensivare gamla
grindstolpar att stå i, det får man allt
leta efter." Han böjde sig fram för
att se efter, om det inte stack fram en
liten flisa af sullädret på sidan af skon.
Fru Marthas mun hade blifvit
egendomligt rak. Hon satt öch tittade ned
på händerna i sitt knä.
"Fritz, när jag hör dig tala så där
om Alfhild och Elise, så måste jag säga,
att jag inte tycker om det. Jag tycker,
det låter hjärtlöst."
"Och jag måste säga dig, att det
är mig lika omöjligt att ta tanternas
sjukdomar på allvar som att halfsula
den här kängan." Han lade det ena
benet öfver det andra. Det var mycket
riktigt en bit sula, som stack fram.
Han ryckte i biten, men den ville inte
gå af.
"Det är, för att du ingenting vet."
"Vet? Hvad då för slag?"
"Det, som jag skulle önska, du
aldrig behöfde få veta."
Hon slöt ögonen till hälften, men
rösten var inte beslöjad. Kandidaten
betraktade henne plötsligt
uppmärksamt.
"Hvad menar du?"
Fru Martha knäppte ihop händerna
och knäppte så upp dem igen. Det
var en rörelse, som hon brukade göra,
när hon ville komma med någonting,
som på en gång var viktigt och
måhända litet inveckladt för andra.
Kandidaten observerade rörelsen och lade
det högra benet litet stadigare öfver
det vänstra. Hans vänstra mungipa
åkte om igen upp och ögonlocket ned.
Han såg lidande ut.
"Det är serveradt," sade Ingeborg
i samma ögonblick från dörren till
matsalen.
Fru Martha satt, som om hon inte
hört Ingeborg. Hon hade helt och
hållet slutit ögonen. Så tittade hon med
ens upp. Blicken var stor och
fjärrskådande. Hon såg på schaggsoffan
rakt framför sig med en stel blick.
"Jag skall ingenting säga nu, jag
förstår det," sade hon beslöjadt. "Hade
det varit meningen, att jag skulle tala
nu, så hade Ingeborg inte kommit med
lunchen precis nu." Hon talade
långsamt, och som om hon samtalat med
någon inne i henne själf. De bruna ögo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
