Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utom sägnen om Gustaf Vasa fanns
det många andra legender om Gårda,
både sorgliga och roliga. Det var en
mycket intressant gammal gård, och
Fritz begrep mycket väl, där han gick
och lät tankarna hoppa från det ena till
det andra, att familjen alltid hållit styft
på att inte släppa ifrån sig det gamla
råttboet, i hvilket ekonomiskt betryck
man än tidvis hade varit. Ty onekligen
var en släktgård en fast punkt i
universum. Men att .bo på Gårda — fy
sjutton.
Tacka för det, att Alfhild och Elise
voro sjuka. Det skulle Esculap ha
blifvit, om han hade suttit i corps de
logiset på Gårda och kikat ut genom
de fönstergluggarna på den parken.
Fritz gjorde midt på Drottninggatan sin
grimas ända upp till näsan och sköt
upp axlarna litet. Var det underligt,
om Lakarna aldrig hade lyckats lägga
af så värst mycket kontanter? De
hade naturligtvis lagt ner pengarna på
apoteket i Strängnäs. Piller i
tunnsäckar och bittervatten åmvis, det blef nog
inte så billigt. Men man fick tacka
Gud för de par, tre röda blodkroppar,
som de trots allt hade lyckats
åstadkomma, för som sagdt, när man tänkte
på parken —
Han spratt till midt i sina
funderingar vid en lugn och stadig, men
litet landtlig stämma:
"Nej, si på kandidaten."
"Fransson," sade han med en viss
förundran i tonfallet.
Han hade kommit fram till Hallins
konsthandel och stannat. Den enda
andre åskådaren var en liten bred
landt-man med en rödaktig rättarkrans kring
hakan. Han hade just slutat betrakta
en skulptur af "fången barbarkvinna
ger sitt barn di" och vändt sig om.
Det var mycket riktigt Fransson,
inspektören på Gårda.
"Kors, är Fransson i staden?"
Fritz sträckte kordialt fram en
underbart mager hand för att hälsa, och
Fransson tog den tveksamt. Han såg
ut, som om han inte riktigt vetat, orn
det passade sig så här på gatan.
"Hvad gör Fransson här? Och hur
må de hemma?"
"Tackar," sade Fransson lakoniskt.
Därpå slöt han sin tämligen knipsluga
mun litet bestämdt. Franssons
älsklingsord gent emot allt bättre folk var
tackar.
"Jag tror, Fransson är intresserad
af konstverk?"
Franssons nästan klotrunda oval
förlängdes litet nedåt hakan, medan
ögonen blefvo mycket små.
"Konstverk?"
"Efter Fransson står och tittar på
taflorna?"
Franssons ögon blefvo litet större
igen.
’Ja, taflor är ju vackert," sade han
litet urskuldande och en hårsmån mera
säkert. Bredvid barbarkvinnan hängde
den sixtinska madonnan i glas och
ram.
"Kommer Fransson upp till oss?"
"Skulle väl det. Egentligen är jag
inne för att köpa en ny mangel åt
fröknarna, för den här gamla stenmangeln
kan Agnes inte få nya huspigan till att
dra! Jag skall säga kandidaten, att det
är inte roligt nu för tiden, när pigorna
sätta sig på tvären."
Tack vare Tyra var Fritz inne i
frågan.
"Nej, det är visst inte det."
"Och grofva löner ska di ha, och
ena spöken ä’ de till att stoffera ut
sig." Fransson tystnade tvärt, ty Fritz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
