Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bägge händerna utsträckta. Det var en
vana, hon fått, sedan hon börjat gå på
sceanser.
"Så hjärtlöst tant kan tala." Magda
gick småleende fram och hälsade. Hon
neg djupt och vackert och stod och
väntade på att bli ombedd att sitta ned.
"Menar du, att du äter middag med
oss?"
"Det menar jag visst, det."
Fru Martha hade satt sig igen, men
Magda stod fortfarande. "Och hur det
kommer sig, vet Fritz. Det är en både
lång och sorglig historia. Mamma har
fått en idé. Och nu har hon rest ifrån
mig.
"Så rysligt roligt," sade fru Martha.
Hennes ögon voro stora och lysande.
Det låg tacksamhet i dem, och den
tacksamheten utstrålade mot Magda.
Var det inte underligt? Just som
timglaset rann ut — "Men hvarför sätter
du dig inte, söta barn?"
"För att jag inte törs." Magda satte
sig på en af de små röda schaggstolarna.
Trots det karrikerade i toaletten var
det något gossaktigt hurtigt i hennes
sätt att sitta spikrak. Fru Martha
observerade det.
"Det är så roligt med dig, Magda,
för du ser alltid så frisk och spänstig
ut. Spor tar du lika mycket nu som i
vintras?"
Magda höjde på ögonbrynen, som
om hon tänkt efter.
"Ja, det tror jag, man kan säga.
Jag för egentligen ett ganska sträfsamt
lif, vet tant. Hvar förmiddag rider jag,
och på eftermiddagarna spelar jag för
det mesta tennis. Och så gymnastiserar
man, och så går man på teatern och på
alla möjliga ställen. Ibland blir man
riktigt led åt hela lifvet. Man är så
trött, sa man kan stupa."
"Ja, lilla Magda, det där låter
ganska arbetsamt, det får jag säga." Fru
Marthas röst hade en anstrykning af
gillande beundran. "Och mamma
mådde förstås bra, eftersom hon
reste?"
"Det vill jag just inte påstå. Hon
var förfärligt nervös. Men det har ju
också varit en ovanligt knogig vinter.
Mamma kan ju aldrig ta några nya
idéer med ro och vänta för att se, om
de inte gå öfver. Hon slafvar ihjäl
sig."
"Ja, det har du nog rätt i. Helen
är verkligen oerhördt intensiv. Men
att du inte följde med henne?"
"Mammas resor är det förfärligaste
jag vet." Hököpingerösten var ovanligt
uttrycksfull. "Man får för det första
aldrig någon ordentlig mat. Hon har
en sådan ovanlig förmåga att plocka
reda på ställen, där det inte idkas någon
kokkonst. Och efter hvartenda
föredrag bjuda goodtemplarna på kaffe. För
att inte tala om lemonad. Jag skall
säga tant Martha, att det är egentligen
goodtemplarna, som ha förstört
mammas mage."
Fru Martha nickade långsamt, som
om hon tänkt efter. Men det gjorde
hon inte. Hon tänkte på timglaset.
"Och sådana bekanta, man får. Det
var förfärligt i fjol, när hon var
intelligensaristokrat, men nu, sedan hon
har blifvit socialist, är det nästan
värre."
"Ja, Helen har anlag för bisarreri,"
sade fru Martha en smula förströdt.
*"Men det är naturligtvis på sitt sätt
vackert."
"Vackert? Söta tant, det kom upp
en härom dagen, som jag tänkte ge
tjugufem öre, bara för att han skulle
gå. Om tant kunde tänka sig, så han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
