Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Duvor. Av Alfred Anderson. Med 20 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Duvslaget måste skyddas mot
fuktighet, mot råttor och mot ohyra. Golv
och väggar skola därför vara täta och
släta, så det blir lätt att hålla rent.
Ohyran är alla fjäderfäs svåra fiende,
men med kalkning av väggar och golv
någon gång om året, reder man sig bra.
Synnerligast duvornas redar böra ses
efter och vid månadsrengörningarna
bör man inströ lite insektspulver.
Duvslagets inredning är enkel.
Varje duvpar bör ha sin särskilda bur
eller redlåda, försedd med två rum, ty
duvan lägger i regel åter tigg innan
de förut utruvade ungarna äro
flygfärdiga. Odlar man en mindre duvras
har jag funnit vanliga sockerlådor vara
alldeles utmärkta, men är duvrasen större
så måste lådan vara större.
Fig. i. Redlåda.
JFig. 1 visar en praktisk redlåda.
Med lådornas placering är också noga.
Man måste se till att ej två flygpinnar
komma rakt över varandra, utan måste
man placera lådorna växelvis.
Man bör vara frikostig med ströet
i duvslaget, och här är torvströet det
förnämsta, det uppsuger all fuktighet
och håller luften frisk och ren.
Sol så mycket som möjligt böra vi
söka få in i duvslaget genom ett eller
flera stora fönster åt solsidan.
Flygöppningen till duvslaget bör
placeras tre å fyra decimeter från
golvet, så att ej fullt flygfärdiga ungar
kunna komma ut ur detsamma. Man
bör förse flygöppningen med en
falllucka som kan stängas nere ifrån
marken.
Till duvans »nödtorft» hör ett
askbad i ett hörn av duvslaget, samt om
vintern då alla vattensamlingar äro
tillfrusna, ett kärl med vatten vari duvorna
kunna bada. Sand, grus, krossade ben
och fint krossade snäckskal äro också
nödvändiga för duvorna och böra finnas
i särskilda kärl.
Utfodringen. Duvans utfodring
bör ske på bestämda tider. Har duvan
sin frihet skaffar hon sig sin mesta
föda själv, men är man nödsakad ha
duvorna i inhägnader, som stundom
kan vara nödvändigt i städerna, så får
man ordna duvans utfodring efter
ordentliga grunder.
Man bör ej giva mera än som ätes
upp på kort tid och man bör utfodra
två gånger om dagen.
Duvan älskar gärna lite omväxling
på sin matsedel och hon är ganska
förtjust i lite läckerheter i form av
kaksmulor, salt kött o. d. Dess förnämsta
foder är dock vete, korn, ärter och
vi eker.
Härav är vete och korn det
förnämsta och s. k. lugnande fodermedel
som särskilt böra användas då ingen
avel pågår. .
Ärter och vickor äro mera hetsande
och uppegga djurens parningslust. De
äro särskilt utmärkta till duvor med
ungar, då de äro mycket slembildande;
och vi veta ju, att den lilla duvungen
under sina första levnadsdagar födes
med s. k. »duvmjölk», som den
erhåller genom att sticka sitt näbb ned i
föräldrarnas hals.
Det finns ju en hel del andra saker
som med begärlighet och med fördel
förtäras av duvorna. På lantgårdar,
där det alltid blir avfallsfrö från
tröskningen har duvan ett utmärkt och
omtyckt foder.
Man bör med kärlek och intresse
ägna sig åt sina duvor och ej överlämna
deras skötsel åt främlingar, då blir
glädjen ringa, Men lära skötare och
djur känna varandra blir det en
ömsesidig »förståelse».
Duvraser. Det finns en massa olika
duvraser och deras utförliga
beskrivning skulle kräva stora volymer». I
denna lilla artikel medgiver utrymmet
endast en mycket kortfattad beskriv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
