Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ödeskogen. Sägen från Skrikerum i Tjust. Av K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDESKOGEN.
(SÄGEN från skrikerum i tjust.)
Hemliga skog, dit vandrarn ej drog
i aningen ens, innan plötsligt du slog
ditt kvistnät om människofången!
På prickiga bär låg pärldaggen skär
och berättade: ingen har varit här —
och spritt ny kvittrade sången,
och granarnas ris och morgonens glis
de skälfde som öfver ett paradis,
som skådas för första gången.
Salig jag stod i en renhets flod,
som födde mig om till öga och mod,
lik en pilgrim vid målet för färden.
Jag tänkte: du stig, där råhinden vig,
men ej människa vandrade fram före mig,
förirrad från hyddan och härden:
så ofläckadt skön, så paradisgrön
låg världen med kvistarna knäppta till bön,
om ej människa funnes i världen.
Och fölle i grus hvar stad, hvilkens brus
metallnätet blandar i skogarnas sus,
och tynade släktet och doge,
se, i gatornas damm ur hvart vindfrö en stam,
ur hvar buske ett vildsnår spirade fram
och famnen om pelarna sloge:
och osedd af män som i urtiden än,
ur skogssjöars lockar och ögon igen
den segrande skönheten loge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
