Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ödeskogen. Sägen från Skrikerum i Tjust. Av K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans rop det var mildt, men hans anlete vildt,
han var knappast en man, fast ej längre en pilt,
och han räddes kanhända för spöken:
bak granarnas fåll han såg kanske troll,
och han lette och lette åt alla de håll
en tråd blott af människoröken.
Grym var din lek, o skog, han var blek,
och han skrek, där han lopp, och han lopp, där han skrek
för löfven, o skog, i ditt rike.
Du log, du förstod ej en människas mod
som bland främlingar letar en bror af sitt blod
och bland olikt letar en like.
Du förstod ej hans blick, där han stirrande gick
och ej skri och ej svar på sitt skriande fick:
"Är här människa skapad, hon skrike!"
Mäktiga skog, och du log, och du log,
när ett gäckande genljud för gensvar han tog
och han lopp utför branten förgäfves.
Och han gick utan tröst, och hans tröttnande röst
den kom hes ur hans ensamma människobröst
lik ett rop af en fågel som kväfves.
Och hans sviktande steg var likt hafren, som neg
med ett ensamt strå på en gräsvuxen teg,
där af vinden blott myllas och gräfves.
Men blott människa vet, som till människa let,
sin trånande, ropande släkthemlighet,
och hur frände är lifvet för frände.
Ett ensamt träd, ett ax blott af säd,
en fågel, och vore han aldrig så späd,
de trifdes, hvart vinden dem sände.
Men ett rop, som dog med en man i en skog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
