- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1913 /
135

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

såg ut inuti. När den var full, var det
bäst att hålla sig ur vägen. Där kom
Jonte uppe på slussbron ätande på en
limpa. Han var en lång, fräknig, kutig
karl med stor näsa, snusiga mungipor
och släggor till händer.

"Hallå!" skrek Kornetten.

MVad är det om?" muttrade Jonte
sävligt.

?’Jo, hör du, akta dig så du inte
snävar på slusströskeln!"

Jonte var från landet och
föraktades, därför att han inte hade ett spår
av överdåd och begrepp om ett lyckat
skämt. . .

Alla de andra voro dessa lika utom
några bilare, som voro yrkesmän och
höllo sig på sin kant, så länge de voro
nyktra.

Det började redan skymma under
Söderklippan. Första fyren vid
Blockhusudden blinkade allt skarpare
genom de lätta • ångbåtsrökarna, som
hängde därute i den blåa leden, och
varv och kvarnar blåste av arbetet på
sexslaget i en mångstämmig tjutande
kör, där klockklangen från kyrkorna
drunknade.

Bogseraren Venus klämde också i
med en ilsken signal, och skogsförman
Nilsson såg på klockan och småsvor
på sitt trygga sätt.

Då reste sig Kornetten.

"För den händelse att det är
Prinsen som det väntas på, så kan jag
upplysa att han just sitter av ett våldsamt
motstånd. . ."

Detta måste dock ha varit lömskt
förtal, ty i samma ögonblick kom
Prinsen verkligen motvilligt hasande längs
flottbryggan. Han var en gänglig, blek,
svarthårig pojke med uppskjutna axlar
och halvöppen mun med svarta tänder.
Han hade ras på sitt sätt, Prinsen —

han var ett verkligt grändens barn.
Man kunde inte säga att han var
förfallen, ty han hade aldrig haft någon
höjd att falla från. Han var nere redan
i moderlivet. När Nilsson skällde ut
honom, sköt han bara upp axlarna
ännu högre, spottade på en
förtöjnings-ring och krängde lojt men vigt ner i
pråmen, där Kornetten hälsade honom
med faderligt välbehag.

Äntligen kunde man kasta loss och
ånga utåt Dalaröleden.

Saken var den att patron på
Fällsta-näs hade sålt avverkningen på Gillinge
åt ett stockholmsbolag, och nu hade
man annonserat ihop allt det här lösa
folket till att hugga, skogen på ön
därute i havsbandet.

Det blev snart ganska livligt
ombord på pråmen. Först hängde
karlarna vid relingen och spottade i vattnet
och grälade om hur rikt folk det var,
som bodde i de granna
djurgårdsvillor-na. Men allt som kvällen svalkades
kröpo litrarna fram, och alla bjödo
pråmstyrarn, så han blev snart
vim-melkantig, den olycksfågeln. Redan i
Skurusundet var han nära att ta hela
bron med sig och där blev ett friskt
skällande och svärjande i mörkret. I
det smala Staket for han mot
stränderna, så de torra, rasslande
lövruskorna svepte karlarna om huvudet
och pråmen hoppade och krängde som
ett urspårat tåg. Äntligen var man ute
på ordentligt vatten, och pråmstyrarn
somnade genast och hängde slak som
en vante över rorstången och följde
lydigt alla dess slag och knyckar,
vilket ju icke är en rorgängares
uppgift. Och pråmen svängde av och an.
Men kaptenen på Venus märkte
ingenting, för han satt inne i den trevliga
styrhytten och drack grogg tillsammans
med skogsförman Nilsson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free