Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hej, vad det gick, vad det knarrade
i släparn och klatschade mot borden och
frusade mot bogen och sjöng i timret!
Skogshuggargänget höll ännu en
bullrande vaka. Det skålades och slogs
och dansades och kröps och söps och
omfamnades. Vad brännvinet rann
skönt genom kroppen, och vad det var
stolt att spotta åt mörkret, och vad det
kändes förbålt angenämt att vara
tillsammans och krumbukta sig som det
föll en in och höra sin egen röst
drunkna i ett festligt och hymnartat
skrål.
Ja, det var ett överdådigt liv i skenet
av den ensamma svängande lanternan
där nere på bottnen av den gamla,
svarta kolpråmen. De kalla elementen
brusade totalt förgäves. Vilken liten
förbluffande värld i världen, som där
rusade fram under de stora, kalla
höststjärnorna! Vilken utmanande
hållning gent emot Vintergatan! Vilken
humoristisk överlägsenhet över ödet
och Makterna!
Ute på Jungfrufjärden gick en man
över bord. Han råkade glömma, han
var på en båt, och klev helt enkelt ut
i mörkret. Han gjorde inte mycket
väsen av sig, hann inte skrika till en
gång utan var bara borta. Kornetten
som sett hans ansikte lysa upp ett
ögonblick, när han vände i luften och
famlade efter tu stöd som inte fanns, hojade
över åt bogserarn, men den hade
rusånga och mässingsröret trumpetade
som tu sårat mammutdjur, så det
dröjde flera minuter, innan kaptenen
blev varskodd och svängde tillbaka.
Han tände strålkastarn och lät
ljus-sprötet irra ut över vågorna, som
forsade som en strid, spökgrå älv i det
långa, lysande stråket.
Ingen karl syntes naturligtvis till,
och bogserarn fick återta sin kurs.
Ombord på pråmen blev det litet
tystare — men blott för en kort stund.
Kornetten tittade ner i vattnet:
"Somliga som har flax," muttrade
han och ruskade på sig vid en kylig
fläkt av nykterhet. Därpå tog han
buteljen från den inslumrade Jonte och
kröp under sin presenning. Men
Prinsen satt på tomfjärdingen och berättade
sluddrande om hur skarp den avdöde
var, när det gällde att sno sig för
polisdomarn, och Generaln och en bilare
råkade i ett känslofullt gräl om vem
som känt honom längst. Detta gräl
råkade som alla gräl på avvägar och
blev ganska högljutt, och när det
slutade med ett formligt slagsmål, var den
döde redan så glömd som den fattigaste
sjåare i det sjunkna Atlantis, och de
båda kämparna slocknade med sina
skråmor i varandras armar.
II.
Gillingebönderna stodo redan på
bryggan och väntade, när Venus ångade
in på morgonsidan. Det var
Äppelblom från Skvaltviken, en lång, stark
karl med knipslug mun och listiga grå
ögon, som sutto långt inne i huvudet.
Så var det Söderman från Kyaviken,
en liten gubbe med käringhaka och
grå hårkrans under mösskanten, och
så Ohlsson från Kvarnrännan, som
var stor, kutig, rödhårig och
obeskrivligt fräknig i ansiktet och jämt skakade
på huvudet, som om det suttit löst på
skaftet. Den där skakningen var ett
minne från missionskapellets
blom-stringstid. Sen nu lugnare förhållanden
inträtt, hade han lagt sig till med ett
brett grin, som gjorde sig ganska lustigt
mot skakningen. Sist men icke sämst
nämner jag mor Norlin från Svältham-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
