Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marn, som satt på en flat häll och
stickade på en lång, grå strumpa. Hon var
bred och skarp i ögonen och tycktes
lika god som någon karl.
Skogshuggargänget syntes inte till.
"Var har käften passagerarna
sina?" sporde gubben Söderman
misstroget.
Kapten på bogserarn skrattade och
kastade småsten på presenningarna
nere i pråmen. Då började det
småningom röra på sig där nere, morrade,
svor och stönade. Så stack Prinsen upp
sitt förtappade huvud och sände en
häpen blick mot den höga och rena
oktoberhimlen. Han kravlade upp,
ruskade på sig och grinade ogillande
åt denna nya värld. Så som han såg
ut skulle de icke tagit emot honom i
helvetet. Det fanns inte en fläck av
oskuld så stor som en femöring i hela
hans ansikte.
"Var innerst är man egentligen?"
"Han tror fäll aldrig det är
Långholmen det här," fnittrade Söderman
och kröp bakom kapten, om det skulle
bli farligt.
"Fan vad här ser tomt ut,"
morrade Prinsen, som varken sett hav
eller skog förut. "Finns det någe öl?"
"Nej, men jag har en brunn på
garn med rena rama brännvinet," ropte
Ohlsson och skakade på huvudet och
grinade.
Då blev Prinsen arg.
"Grina i helvete, bondhyvlar,
annars ska jag stuva om tarmarna på er,
så potatisen inte hittar vägen!"
Kornetten dök upp och drog åt
svångremmen om sina ljusa
sommarbyxor.
"Fy tusan .. . lever fortfarande. . .
trodde det var jag, som gick i spat i
natt!"
Hyva vältrade sig ur sin filt, tog
en yxa och klev i land, färdig till
dagens arbete.
Så tog man sitt pick och pack och
tågade med Nilsson i spetsen på en
smal, daggvåt stig längs stranden förbi
Äppelbloms motorbåt och
verkstadsskjul och upp mellan de glesa
martallarna i backen kring hans nya,
halvstrukna kåk och tvärs över ett gärde
med en mager ko och så ett stycke
körväg med gräs mellan hjulspåren,
och så låg missionskapellet där grått
och omålat mellan prasslande, gula
ungaspar.
Missionskapellet, vilket stått tomt
alltsedan öns religiösa period på
åtti-talet, hade av bolaget förhyrts till
bostad åt skogshuggarna. Det var en rätt
stor byggnad med stora dystra fönster,
och ett plåtrör med två korsarmar stack
upp ur taket. Det där med röret var
Södermans idé en gång i tiden, för
att man skulle spara in ett järnkors.
Det inre utgjordes av en liten, mörk
förstuga och en stor sal med väggfasta
sidobänkar och bruna bibelspråk längs
de ljusgröna väggarna. En järnspis för
matkokning hade insatts bredvid
kaminen, och där var hopplockat en massa
träbritsar och soffskrällen och
halmmadrasser till sovplatser i kasernen.
Efter ’ett kort men hetsigt gräl om
de bästa platserna tågade gänget till
skogs för att börja jobbet. Alldeles i
kanten av storskogen under en klippa
låg en liten röd stuga med blå
förstu-kvist. Där satt mor Norlin och
stickade alltjämt på sin grå strumpa. Hon
mönstrade bistert det långa,
yxbeväp-nade rövarföljet. Men dottern hennes,
vackra Gerda, som stod ute i landet
och plockade potatis, hon såg upp och
log som ett barn. Hon var klädd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
