- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1913 /
139

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skröplighet. När Kornenen hunnit till
denna punkt brukade han alltid somna,
men nu var den fördömde Nilsson över
honom och förlängde taktlöst obehaget.
Äntligen blev det kväll och
skogshuggarna släpade sig hem dödströtta
av det hårda arbetet och den starka
luften. En stor gles fläck lämnade de
efter sig inne i den skymmande skogen.
Fullt med ris och grönt bråte låg där
och väl ett tjog hoprullade grova
stammar och en hel stapel med smalved.
Men när den svala, gröna kvällsglansen
flutit bort över tomma fjärdar och
ensliga skogskanter därinne i väster och
natten var tyst och mörk, då vågade
räven sig fram. Han snodde hit och
dit och vädrade i spåren med sin livliga
nos och tog sig en lång funderare under
vedstapeln. Vad ville det här säga?
Hade man tänkt sig ett rävpass, skulle
man allt bli lurad. Han skulle nog veta
att jaga på annat håll och akta
vinterpälsen. Så tassade han tillbaka inåt
storskogen på hala barr och prasslande
blad. Och havsdyningens eviga brus
mot de tusen hällarna ljöd som en svag
orgelton inne i skogen, och ett
stjärnfall ritade ett gnistrande streck över de
svarta topparna, och på en sten i en
glänta satt mellan två hastigt växande
frostblommor en fet gammal spindel
och väntade med stort lugn på döden.

III.

Arbetet gick sin gilla gång ute på
Gillinge. Storskogen började likna ett
slagfält. Högar av ris och bråte voro
sårade, och döda, avslitna lemmar och
de flyendes bortkastade persedlar,
timmerstaplarna voro barrikader och
för-skansningar, och där bakom stodo
vedstaplarnas slutna formeringar. Och

trädfallen brakade som kanonåskor,
och för var gång kom samma djupa
suckande svar ur skogen. Tjädern och
orren flydde och älgen simmade till
nästa ö, men hararna voro rådlösa och
hoppade i ring på harars vis. Bönderna
kommo då och då fram till hygget och
bligade snett på arbetarna och sörjde
över det goda tjuvskyttet, som gick rakt
åt fanders.

Ja det var som allt förbytts på
Gillinge. Frös gjorde man, ty det började
blåsa från håll, där man icke varit van
vid någon blåst. Klippor, som ingen
vetat om, kommo fram nakna i ljuset.
Allt blev friare och nyktrare. Nya,
oväntade synpunkter och genomblickar
öppnade sig. Det var som om ön fått
en ny filosofi.

Kornettens tunna sommarkostym
började bereda honom vissa
bekymmer .. .

Han hade snabbt övervunnit sitt
första svårmod. De som ställt sitt liv
på intet äro som bekant icke långa i
sorgen. Det var förbålt angenämt att
säga sina lustigheter mellan yxhuggen
och så belönas med bastanta, rullande
skrattsalvor, att se den hemliga
respekten i de råa bassarnas blickar. Ett
särskilt behag hade det också att stanna en
stund vid Svälthammarn och nedlåta
sig till litet kallprat med vackra Gerda.
Kornetten brydde henne för
Södermans Agust, som han sett slå sina
lovar, ironiserade smått över
bondkaniner i allmänhet och talade lätt och
säkert om sina egna lysande minnen
från kunskapens värld, som ju för
henne, stackars barn, måste ha det storas
och okändas lockelse. Det var
professorn den och professorn den, det
var studentgaskar och gyllene ord och
varjehanda intressanta teorier.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free