Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting. Kornetten ryckte på axlarna och
svängde yxan i bistert världsförakt och
hatade henne i sitt hjärta. Han låtsades
inte se Nilsson inne vid hygget utan
tog genast i med arbetet för att hålla
livsvärmen uppe.
Men några dagar senare var det
snöglopp och nordlig storm. Kornetten
gick ut med de andra och högg en
stund, men han tappade yxan och stod
med stela ögon och skallrande tänder
och stönade som en döende. Så måste
han fram till Nilsson:
"Ge mig en rock, din djävul/’
väste han. "Det blir dyrare med
begravning.’ ’
Nilsson såg inte ens upp från sin
anteckningsbok:
"Inte Qtt öre mer i förskott," sade
han.
Kornetten gick tillbaka. Tårna
stack ut blå ur filtstumparna, skjortan
klibbade våt vid kroppen. Han
bockade sig för att ta upp yxan men kom
på knä och orkade inte upp igen. Det
kom en tår i ögonvrån, och han viskade
något hest för sig själv och kastade sig
raklång i snön och låg där som en
död. Då svor Generaln en dyr ed
mellan sina utslagna tänder och tog
honom under armarna och släpade honom
hem till kasernen. Där gav han honom
sitt ombyte, rock och byxor. Och på
kvällen stack Hyva åt Kornetten ett
par stövlar, inte ett ord sade han utan
stack bara fram stövlarna och grinade
trumpet och vänligt med sin stora
mun. Men då blev Nilsson arg och
gick ner till Söderman och köpte en
gammal tröja och ett par yllekalsonger.
Så nu var Kornetten väl utrustad.
Allt detta gjorde ett märkligt
intryck på Kornetten, Han sade icke så
många lysande kvickheter, men arbe-
tade i stället på skärpen och envisades
att betala, vad han fått. Inför Gerda
skröt han icke längre med sin myckna
lärdom utan var ödmjuk och full av
självförakt och talade direkt till det goda
kvinnohjärtat, som ju måste ömka för
den hjälplöse.
"Jag är ett nöt," sade han. "I
Uppsala var jag klubbmästare, ser
Gerda. Det är den olycksfågeln, som
har hand om nationens sprit, det.
Men vad gjorde jag, mitt kräk. Söp
opp alltsammans själv, gjorde jag. Sen
så blev jag vinagent, för jag hade blivit
skarp på märkena, ser hon. Men det
blev aldrig några prover att skicka
kring. Jag provade själv, jag. Sånt
as var jag. Sen så blåste jag esskornett
vid Göta garde. Men den som söp opp
kornetten, det var jag det. Då så blev
jag nattvakt på en fabrik, fast jag drack
mig förstås full som ett ägg och
somnade från vakten. Och nu så är jag
den jag är. Spotta hon på mig. Jag
är inte värd att gå på guds gröna jord.
Hängas det skulle jag!"
"Å kära hjärtanes, så han kan ta
till då," sade Gerda full av medömkan
i sina bruna ögon.
Det gjorde Kornetten mycket gott.
"Hon är snäll hon, lilla Gerda,"
sade han. "Hon är så snäll, så hon
förstår allting bara av snällhet."
Och han kramade hennes hand och
ville inte släppa den. Men då tyckte
mor Norlin, det gick för långt. Hon
slängde yxan, för hon höll just på och
högg tvättved, och tog Kornetten i
kragen.
"Gå hem och lägg sig, han
stackare, och stå inte och prata jäntan min
full med smörja."
Och Kornetten omfamnade gumman
och gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
