Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gänget till Ohlssons i Kvarnrännan, och
där blev samma dans. Huset stod
mörkt och tyst, ty Ohlsson och hans
tre jättestarka pojkar voro inte större
hjältar, än att de strax lagt benen på
ryggen, när Södermans kommo
farande med så bistra tidender. Hela det
ömkansvärda följet löpte till en
gammal stocklada i en glänta långt inne i
svarta storskogen och förskansade sig
där så gott sig göra lät.
Men hemgångsmännen trängde
hastigt in i den övergivna fästningen
och åto upp den framsatta julmaten
och rörde om i dragkistorna och
kastade till måls med tallrikarna.
Prinsen tumlade loj av värmen omkull i
en fållbänk och somnade med en ryslig
hämnd hängande över sitt bleka,
rufsiga huvud. Hyva arbetade tyst och
allvarligt med att bända loss en
golvplanka. Men Kornetten tog Ohlssons
svarta långrock och kyrkhatt, och sen
vacklade han åter ut i snön. Han
tyckte hans huvud hade vuxit så det
inte fick rum mellan väggarna. Knappt
att hela den svarta himlen räckte till.
Han måste iaktta en viss försiktighet
för att inte peta omkull de stackars små
träden. Hyva kom tätt efter honom
med plankstumpen troget i famnen...
Men skaran bakom dem glesnade.
Den ena efter den andra föll och
somnade i någon vrå. Kölden tog i. En
molnglänta öppnade sig över granarna
som en djup spegelklar sjö med
simmande, vita stjärnor. Kornetten tyckte
det var underligt tyst och vände sig om
för att mönstra sitt folk. Hu, tomt på
den blåa, gnistrande vägen, bara Hyva
med sin planka! Då blev Kornetten
liten igen och omfamnade Hyva och
grät. Men så var det ett hat, som stack
upp huvudet, ett hat mot en, som gjort
honom ont med godhet, som pinat
honom med de gångna, bättre dagarnas
minne.
"Gerda!" väste han. "Pil på
Svälthammarn! Nu ska de djävlarna
få valsa!"
Mor Norlins stuga låg liten och
mörk inne bland de täta furorna.
Stormen susade här dovt och avlägset, och
de sista glesa flingorna föllo stilla
mellan grenarna. Genom hjärtat i
fönsterluckan lyste julens grenljus.
Kornetten stannade ett ögonblick,
som om något tagit honom milt i
armen och lagt en sval hand på hans
panna, men så skakade han av sig det
där med en svordom och bänkade på
dörren.
"Nu, käring, så ska vi dansa med
doter din!"
"Svinhund, som inte skäms te
komma och illfänas med kvinnfolk!"
röt mor Norlin inifrån. "Iväg i röda
rappet, annars ska’n allt få känna på,
vad jag har bryggt åt’en!"
Hyva klättrade upp på takstegen
och kröp bland ramlande pannor till
skorstenen för att ta sig ner den vägen,
men då lade mor Norlin ett fång spånor
i spiseln, så lågan stod upp ur
skorstenskransen, och Hyva tumlade
tillbaka och damp ner i drivorna. Då
togo de vrålande av ilska i med dörren
i stället, och den rök strax sönder för
deras slag. Gerda, som stod i bara
linntyget framme i spiseln, skrek till
som för ett knivhugg, men mor Norlin
var på sin post i förstun med kitteln
bredvid sig och slängde strax en slev
med skållhett vatten i synen på
beläg-rarna, så de tjutande av smärta, med
händerna för ögonen tumlade tillbaka
ut i snön.
"Ni dansar inte sta ni," muttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
