Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Får Ohlssons pojkar se’n med det
där på, så slår de väl ihjäl’en."
"Mig behöver ingen slå ihjäl,"
men te Kornet ten.
Gerda krånglade på Kornetten en
gammal rock, som mor hennes brukte
vid fisket. Sen så satte hon fram kaffe.
"Skynda sig nu, innan mor
kommer, för hon är inte god på’n."
Kornetten försökte dricka men
kunde inte. Han såg på Gerda med
en blick, som tiggde förlåtelse.
"Nästa gång så ska jag bli en
hederlig karl och ha en så’n kvinna som
hon," sade han.
Gerda vände ryggen till. Hon
hällde upp vatten i en gryta, den ena
skopan efter den andra, och hon
märkte inte hur det rann över och
fräste i elden, som höll på att slockna.
"Han ska bli en bra karl,"
snyftade hon. "Han får inte ge sig bort.
Jag ska hjälpa’n! Ja, jag ska hjälpa’n!
Jag ska tala ve mor, att han får stanna
här!"
Sådana djup av dåraktig godhet har
kvinnohjärtat och sådan ömhet för den
hjälplöse. Men Kornetten reste sig
med mycken möda och stapplade fram
och klappade henne på axeln.
"Är hon tokig, flicka? Ska man
behöva skämmas för’na? Jag ska i väg
till körgården först jag. Här vill det
till en hästkur, ser hon."
Så sade Kornetten. Därpå vek han
sig dubbel och hostade. Men Gerda
slog förklädet för ögonen och grät
bitterliga. Då smög han sig ut. Det är
bäst man passar på, mens man orkar,
tänkte han. Allting vacklade och
svängde omkring honom. Det fanns
inga sorts kval, som han inte kände
i sin eländiga kropp. Men han var ändå
stolt och glad .. .
Han mötte en karl i blå rock, som
släpade honom med sig. Det var
maskinisten på Venus.
"Här har vi den siste!" ropte
maskinisten, när de kommo neråt
bryggan.
Kornetten langades ner i pråmen
bland sina sköna kamrater. De sutto
där hopkrupna som apor, sönderslagna,
darrhänta, grå, eländiga. Nilsson
hade inte haft mycket besvär med dem.
Den skarpladdade revolvern var
obehövlig. Värre var det med bönderna.
De klungade sig kring honom och
jämrade och förbannade och hotade
med både länsman och ting, fast han
svor många dyra eder på att bolaget
skulle ersätta allt och timret låg där
som säkerhet.
Kornetten lutade huvudet mot en
säck och såg med rätt mycken
likgiltighet på hela spektaklet. Men så fick
han syn på mor Norlin, som kom till
och hade sitt kraftiga ord i laget hon
också. Då reste han sig på armbågen:
"Hör nu mor Norlin," sade han
med svag stämma, "vi tar och gifter
Gerda med Södermans Agust, det gör
vi. Men vi hålFern schangtil. Inget
matsnus inte, för då kommer
Kornetten och spökar."
Södermans Agust kastade ett
vedträ på Kornetten och bad honom hålla
sin leda käft, men han såg i alla fall
mera bondblyg än arg ut.
Så ångade Venus in mot
Stockholm.
Kornetten var snart långt borta från
stundens krångel, förlorad på slingrande
stigar inåt den värld som gränsar mot
döden och som vårherre bort befolka
med nya, sällsamma väsen och
väl-komsttonande körer, men som nu av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
