Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en obegriplig försummelse sällan
bjuder annat än ett godtyckligt skrap av
gamla minnen i förvriden gestalt.
Kornetten hade bland annat
förfärliga bekymmer med det infernaliska
kontrolluret från sin nattvaktstid. Han
irrade fram och tillbaka bland
packlårar och tunnor i mörka gångar, där
skuggorna bara ville krypa på honom,
han trampade belamrade cementgårdar
där stegen ekade hemskt mot
jättestora, kritbleka brandgavlar, han
trevade sig fram genom ruskiga
maskinsalar där stampar och pressar lurade
som svarta drakar och öppnade
rysliga käftar för att äta upp honom. Så
dånade timslaget från kyrkklockan som
glodde genom de stora, smutsiga
fabriksrutorna, och då var det att skynda
fram till kontrolluret igen för att rita
ett kors på den glidande
pappersremsan. Men det var tusen hinder i
vägen. Han snävade och föll mot ett
lådlock, och där var en lång trådspik,
som stack honom tvärs genom bröstet,
han ramlade i en trappa och slog
sönder sitt stackars huvud så bitarna foro
som skramlande järnskrot åt alla håll,
och han hade ofantligt besvär att
plocka upp dem igen. När han
äntligen kom fram till kontrolluret, var
det stort som ett berg och papperet
rann som ett vattenfall, och han ritade
och ritade, men det ville inte bli något
märke. Till slut blev han rasande och
kastade sig i vattnet och flöt bort i
svindlande fart genom världar och år,
och det var alltsammans skönt och
svalt och förbannat likgiltigt.. .
Pråmstyrarn högg tag i Kornetten,
just när han skulle slinka över bord.
Han var brännhet och ögat stod stelt
och såg ingenting. Man kastade ett
par filtar över honom, och Generaln
höll någon sorts vakt.
Nilsson satt i styrhytten hos kapten
och grundade, vad han nu skulle ta sig
till med karlarna när han kom fram
till Stockholm. Men det var
överflödiga bekymmer. Man var full av
bondånger och skygg för polisen, och
pråmen rörde inte vid Skeppsbrokajen,
förrän hela gänget med Prinsen i
spetsen tumlade i land och försvann
pilsnabbt inåt gränderna som råttor i
sina hål.
Det var bara Kornetten kvar, och
den tog ambulansen hand om, så
Nilsson hann hem och fick dansa kring
julgran, innan det blev natt för barnen.
Två dagar senare dog Kornetten av
dubbelsidig lunginflammation. Han var
då i sin ålders trettiosjunde år. Ingen
hörde sig för om honom eller följde
kistan till graven. Ingen murvel
förtjänte en hacka på en notis om hans
märkliga liv.
Men bolaget fick skicka ut snickare
och glasmästare och målare och grova
slantar därtill för att lappa och rusta
och släta över efter den julen på
Gil-linge. Och hur det nu var så lagade
nog bönderna, att de gjorde affär på
saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
