Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Trollstigar och villovägar. Av Malin Ödmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
små buskarna var marken röd af
smultron.
Hon plockade och hon åt, trädde
bär vid bär på långa grässtrån och
glömde så både troll och skogsrå.
Men när hon kom in i skogen igen
och vandrade vidare framåt stigen,
svepte den svala skuggan emot henne
och bak hvarje gammal gran satt
öf-vertron och lurade; hon kunde höra
dess andedräkt i den djupa tystnaden.
Då försökte hon söfva sin oro med
en ny locklåt:
"Killa Bukk, killa Blakk,
Killa liten Nevatapp,
Rosa, Dokka,
Nykkla, Sokka...*
Gud, här gick hon och lockade
midt i storskogen, lockade på kor,
som inte fanns...
Hjärtat nästan stannade i bröstet...
hade inte en skälla klingat därinne
bland träden? Tyst...! Nej, det var
vinden, som kom ett par grenar att
gnida mot hvarandra. Då gick hon
vidare med tysta, hastiga steg och
ögon fulla af-skräck.
Ty inne i storskogens
hemlighetsfulla dunkel gingo trollkorna på bete,
och hon hade lockat dem... hon hade
lockat dem!...
Nu kunde hon höra dem rundt
omkring sig, som så många hört dem
förr, och hon flög framåt stigen i
vild förskräckelse. Kvistar krossades
under tunga hofvar och silfverskällor
klingade i skogens tystnad. Efter
henne voro de, tätt i hennes spår.
Men hon kunde ingenting se; rundt
om var bara skog, träd vid träd, träd
vid träd.
Då var stigen slut med ens. Den
kröp in under en gammal gran och
försvann vid stammen.
Gud förbarme jsigl... hon hade
lockats in på trollstigar, vägar utan
början eller slut.. J
Tillbaka bar det i ursinnig fart,
tillbaka till svedjan, där smultronen
växte. Blindt rusade hon fram på
sina bara små fötter, kom in på en
ny stig, som så småningom bredde
ut sig och slätades ijöfver af den
sammetsmjuka mossan;! stannade med ens
som förlamad af fasa och stirrade stelt
framför sig. j
Solen silade in mellan grenarna
och det lyste som guld i grönskan.
Guld och rödt, granna, röda
frukter på träden... Hon såg dem så
tydligt... kunde sträcka ut handen
och plocka j
Midt inne i skogsfruns förtrollade
trädgård var hon, riindt omkring
lyste och skimrade pet, dignade
träden under härliga frukter. Men ve
den arme syndare, jsom föll för
frestelsen och plockade den lockande
frukten! )
Rundt, rundt måste hon gå, väg
korsade väg, men ingen af alla dessa
oräkneliga vägar förde ut från den
förtrollade skogen. Hjälplöst förlorad
var hon, hemfallen! åt onda makter.
Som en vansinnig; rusade hon
framåt, slog sig mot trädstammar, sårade
sina fötter, ref sönder sina kläder.
Det suckade, susade, knakade,
klingade i skogen; hvaijje träd hade HF,
hvarje buske gömde ^n fasa, och
skuggan sträckte ut sina armar, tog henne
fast och klämde hennes hjärta
samman. I
Uppe i fäbodstugans kok kokade
kaffepannan öfver ^ång på gång och
till sist blef den aflyft samt ställd åt
sidan. Men fram på [aftonen, då solen
likt ett rödt klot sjöpk ned bak
trädtopparna, kom där öågot hvitt
vacklande ut från skogstlrynet och sjönk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
