Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jean Jacques' ungdom. Ett utkast av David Sprengel. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lopp, oordningar och våldsamhet,
stundom icke ens utan blodsutgjutelse, och
enligt min åsikt är en enda människas
blod mera värt än hela människosläktets
frihet. De som uppriktigt älska friheten
ha icke behov av så många
föranstalt-ningar för att finna den, och vem helst
som vill vara fri är det i själva verket
utan att ställa till vare sig revolutioner
eller bråk.» Det högsta man kan gå
med på är att revolutionen exploaterade
Rousseau. Monsieur de Robespiere och
monsieur de Saint-Just hade t. ex, rent
litterärt tillägnat sig, man kan nästan
säga: plagierat, vissa sidor av Rousseaus^
lyriskt svallande
temperament och
orato-riskt strömmande stil.
Dock vår tids
vulgaritet är sådan, att de
politiska och sociala
intressena hos de flesta
gå framom alla andra,
och så förstår man, att
progressister och
demokratiens förtjusta hos
varje skriftställare från
det förgångna främst
söka efter ett stöd för
sina griller och ett
gillande av sina
arrangemang, medan de
till-bakalängtande och
missnöjda lika snabbt, lika
naturnödvändigt drivas att uttrycka sin
avsky för var och en, som fått rykte att
ha medverkat till omgestaltningen.
Men ett ännu säkrare, fast mindre
bullersamt, bevis på Rousseaus
bevarade livskraft än torg- och
mötesdiskussionen är den kult, som fortfarande ägnas
honom av tankens, drömmens och
skönhetens människor. De senare torde
nämligen ändå representera mera eviga ideal
än meetingtalarna och
broschyrförfattarna, och medan åren skola strypa varje
eko av de tillfälliga debatterna om det i
grunden så likgiltiga hur
människohjordarna lämpligast skola fylka sig för att
ha det bekvämast och drägligast på vägen,
förbli prästen, som talar om målet för
vandringen, filosofen, som grubblar
däröver, poeten, som tillber morgon- och
aftonrodnad, himlens farande vindar och
de stora tindrande stjärnorna, typer, som
aldrig skola försvinna. Men bland dem
och i deras följen, icke bland socialister
och radikala politici, är det Rousseau i
denna stund har sina mest övertygade
devota. Dem faller det aldrig ett
ögonblick in att i honom åkalla vare sig
franska revolutionen eller demokratien
(eller ännu mindre parlamentarismen:
då vilseledande framställningar emellanåt
synas, torde det böra påpekas, att
Rousseau var en absolut motståndare av det
parlamentariska representationssystemet);
för dem är han i stället mannen, som
icke trodde på framåtskridandet och som
kände motvilja inför samhällslivet, den
R. Gardelie pinx. et sculp.
Utsikt över Geneve frän Lancy (1728).
religiöse drömmaren, gåtfulla känslors
och sensationers tolk, det instinktivas
och det intuitivas filosof, det sköna
ani-maliska, omedvetna livets försvarare och
beskyddare, naturens trogne son, allt
skapats ömme broder, och först och sist
Jean Jacques: mannen, som fattade sitt
eget jags problem såsom det viktigaste,
som det ålåg honom att lösa här på
jorden, självransakaren och
självbekän-naren, egotisten, men icke egoisten!
Det är den Rousseau, om hvilken
den åldrige Tolstoy skrev 1905:
Rousseau har varit min mästare, sedan jag
var femton år.
Rousseau och Evangeliet ha varit de två stora
och välgörande inflytandena i mitt liv.
Rousseau åldras icke. Helt nyligen hände
det mig att läsa om några av hans arbeten, och
jag erfor samma känsla av själslyftning och
beundran, som jag erfor i min första ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
