Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jean Jacques' ungdom. Ett utkast av David Sprengel. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igångsatta pietistiska rörelsens främsta
introduktörer i sin hembygd Pays de
Vaud, Francois Magny, och samtidigt
med att den blåögda Eleonore stryker
sina knubbiga händer genom den
darrande unga Jean Jacques’ svarta hår i
halvt moderliga, halvt nyfiket undrande
erotiska smekningar, tycker hon om att
tala med honom om Gud och det eviga.
Jean Jacques’ tilltagande sjuklighet, hans
nevrastheniska depression, hans
föreställning om att döden snart skall komma,
hans läsning av jansenistiska skrifter med
åtföljande skräck för helvete och
fördömelse få till resultat, att religiositeten
tidtals alldeles besegrar världsligheten
hos honom. Hans missöden i
kärleksförhållandet till fru de Warens säga
honom, att han icke är kallad till de
jordiska paradisen, utan måste anstränga
sig för att åtminstone få tillträde till de
himmelska; sin hemlöshet, sin rotlöshet
bland människor känner han emellanåt
så starkt, att han för att kunna hålla sig
uppe nödvändigtvis måste söka sig ett
stöd i ett samband med det översinnliga,
ett hopp om en varaktig stad i en annan
värld — alltså återvända till sin tidigaste
barndoms religiöst heroiska idékrets. En
av de själfulla böner han nedskriver
omkring 1737—1739 visar hos honom en
askets vackra glöd, en mystikers nobla
hänförelse, en troende hjältes tappra
tålighet. När han under sin Lyonvistelse
1740—1741 och sedan i och med sin
definitiva skilsmässa från fru de Warens
och resa till Paris 1742 äntligen tar
avsked av ynglingaåldern, som hos honom
varat ovanligt länge, och går över till
mannaålderns strider för tillvaro och
framtid, lägger han religiositeten åt sidan,
och världslighet, njutningslust och
äre-sjuka få ånyo övertaget hos honom. Men
det blir bara tillfälligt, och så snart han
verkligt finner sig själv, skall han åter
förnimma klockklangen från Guds tempel
mot sin hörsel, och den klangen, som
stämde barnet till andakt på tröskeln till
livet, skall för den mognade mannen
överdöva slamret från all världens
narrbjällror — ett beslöjat, men nästan
allestädes närvarande eko av den är det,
som sedan ger hans största och bästa
produktion dess för-Renanska melodi av
spiritualistisk sötma och förfining . . .
IV.
Men det är slitningen mellan
religiositet och världslighet, som är det
psykologiskt viktigaste i Jean Jacques’ ungdom.
Det är den som för honom in i
sällsamma öden, i laster, mitt bland vilka
han känner sig vara god, och i en renhet,
i vilken han stundom känner sig som
Perignon delin. Liénard seulp.
Utsikt frän Les Päquis vid Geneve över en del av Lac Léman med Savojens
: glaciärer i bakgrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
