Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En lapsk björnjakt på 1600-talet. Efter gamla källor skildrad av Ossian Elgström. Med 7 teckningar av förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mässing och stora kors i albarkens
röda färg skydda honom från allt ondt.
Männen i tåget sjunga — — —.
V.
»Välkommen, du goda björn, som
kommer till oss efter den röda
renoxen,» jubla barnen tåget till mötes
och under glada rop följa de männen
till slaktkåtan, som står redo, prydd
med ringar af skohö.
»Nia, gif gubben dess spis på
dödsvägen,» ropar Orbes och en stor skål
med tuggad albark sättes framför
björnens nos.
Styckningen går af stapeln under
muntra sånger och man aktar sig noga
att skada några af björnens ben.
Den stora mässingskitteln skuras,
fylles med vatten och blod och så slå
sig alla ned rundt elden för att under
skämt och glam invänta blodsoppans
kokning.
Vid sidan af Aslak, som har
hedersplatsen bredvid Per Joks, står en stor
brännvinstunna och koksan går flitigt
laget rundt. Från kvinnorna, som hafva
sin plats i en annan kåta och ej få
deltaga i männens måltid, komma bud
och hälsning med barnen som springa
fram och åter mellan kåtorna.
Man äter tills man ej orkar mer
och dricker tills man stupar och hela
tiden joikas i högan sky.
Lifsglädjen ångar ur de flottiga
pälsarna. Kvinnorna ropa efter kött och
Per Joks raglar in till dem med deras
del, han mottages med fröjderop och
öfversprutas riktigt med den
tuggade albarken.
Efter några timmar sofva
alla männen och kvinnorna
rulla dem in i slaktkåtan där
de enligt gammal sedvänja
skola tillbringa natten.
VI.
Per Joks vaknar först,
hans tunga är torr som en
pinne i hans hals och hans
hufvud känns tungt som bly.
Han ser sig slött omkring,
bredvid honom snarkar Aslak
med det tunna skägget rakt
i vädret.
Per Joks reser sig gäspande
upp och rycker gladt öfverraskad till:
»Herra Jumala, det är ju fest,» nu
kommer han ihåg allt, han själf är ju hjälten
i det hela; i ett nu känner han sig
alldeles pigg, springer upp och tar sig
en djup klunk ur brännvinstunnan, som
de omtänksamma kvinnorna ditställt
kvällen förut, så väcker han de öfriga
och dagen rinner bort under larmande
festjubel.
VII.
Kvinnorna skola i dag skjuta sig en
man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
