Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Generalkonsuln för Pelambo. Av Celestin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENERALKONSULN FÖR PZLAMBO.
ela historien kom sig av en
maskis i Stockholm.
Ollonberg och Vilis hade varit med
pa aen, och Vilis höll styft på att
uppträda i kostym vilket Ollonberg tyckte
var fånigt för man gick väl inte och
spökade ut sig som en balettgosse
heller. Men Vilis var envis och det måste
erkännas att han tog sig ståtlig ut som
indisk rajah. Kostymen var briljant,
stiltrogen utan överdrift, men så
kostade den också minst en halv
vinkällare enligt vad Ollonberg räknade
ut. Vilis var som skapad att spela
hundturk för han var svartmuskig som
en tattare i synen och Ollonberg hade
redan för många år sedan gjort en
finkänslig antydan om den roll en
positiv-Donjuan spelat i familjens stamtavla.
Maskisen gick av stapeln och de
båda vännerna höllo troget ihop till
dess morgonsolen fann dem på väg till
Centralstationen för att enligt
vedertagen sed äta den lilla sillfrukosten,
Ollonberg fortfarande i frack och Vilis
med turban på huvudet och regnrocken
nödtorftigt skylande all grannlåten som
stack ut här och var. Sopåkarna
slängde en moralisk glosa med dammet
de virvlade upp, men de travade lugnt
på tills de stodo på stationen. Där fick
Ollonberg det lysande påhittet att man
skulle fara med tåg, inte något bestämt
utan det första som gick och följa med
så långt det räckte till Sundbyberg eller
Kapstaden. A la bonheur, Vilis var inte
svår att övertala och efter en kvart satt
man instuvad i en tredje klassens kupé
tillsammans med en arbetare på väg
ner till en grustäkt åt Finnerödjahållet
och en Upplandsgumma som skulle ner
och hälsa på dotter sin som tjänade
piga i Göteborg. Den klassmedvetna
förhöll sig dolsk emot festprissarn*
men gumman Lindgren blev snart
ganska blitt stämd när hon hörde att den
svarta mannen var en missionär från
Afrika, en indisk prins som skulle hem
till sitt land igen för att omvända
män-niskoätarna. Morianen kunde bara tala
ett eller annat svenskt ord och för
resten somnade han snart i sin hörna
men Ollonberg höll målron uppe och
efter en timma var gumman Lindgren
välförsedd med en ganska ingående
kunskap om seder och bruk i Afrika
och till och med den klassmedvetne
blev uppmärksam när Ollonberg
berättade den hårresande tilldragelsen om
kung Muassa Juris Vilis pappa som
skar näsan av alla sina hustrur och lät
servera läckerbitarna som köttstuvning
vid galadinen.
Munlädret började emellertid att
slappna även för Ollonberg och han
visste inte av sig på ett par timmar
förrän en konduktör ruskade honom i
armen och bad att få se på biljetterna.
Man hade kommit till Grönköping
och som reslusten svalnat beslöto Vilis
och Ollonberg att bese stan något.
Ryktet om de bägge egendomliga
passagerarna var snart spritt och de behövde
inte gå många steg på Storgatan förrän
en ung man kom fram till dem hövligt
lyftande på hatten och presenterade
sig som medarbetare i
Grönköpings-Kuriren. Han hade observerat
främlingarna och tog sig friheten fråga vilka
de voro.
"Jo," svarade Ollonberg, "mitt
namn är generalkonsul Pettersson och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
