Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Societetsbalen. Av Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCIETETSBALEN.*
AV HARALD WÄGNER.
et skulle bli societetsbal i
Ringköping och det var en mycket
viktig händelse, inte bara
därför att nöjena voro så få utan också
därför att den årliga societetsbalen var en
sorts äktenskapsbörs, där stadens
ungkarlar noterades till sitt nominella värde
men också, vilket var viktigare, till sitt
försäljningsvärde, och den noteringen
drev deras aktier i höjden eller sänkte
dem till pappersvärdet.
Samma dag sade major Holt vid
frukostbordet till sin son:
’’Herman, jag har länge märkt, att
du ser drullig ut och inte har hållning.
Du får gå på balen i kväll. Det kan
vara nyttigt för dig att komma ut bland
folk och få litet pH på dig."
Herman satt som slagen av åskan.
I egenskap av skald avskydde han
större tillställningar och i all synnerhet
dans, som han fann vara det
meningslösaste av allt. Han led av en förtärande
och olycksdiger mani att söka en
mening i allt och vraka det som var för
lätt. Men han var ju bara sjutton år,
och han kunde inte förstå, att en bal
för en massa människor har en mycket
stor betydelse och i all synnerhet är
det enda salighetshoppet för en mängd
familjeflickor, som åtnjuta uppfostran i
goda hem. Herman svarade emellertid
ingenting.
,JSka du se sur ut, när jag bjuder
dig på bal?" sade majoren. "Det är
just tacksamt att kasta ut pengar på
dig!"
’’ Herman!’’ sade majorskan.
"Tacka pappa, som vill bereda dig ett
nöje."
"Tack så mycket!" sade Herman.
"Det skall bli roligt!"
Varför skulle han säga det sista?
Han menade det inte, men det halkade
ur honom utan att han kunde hindra
det.
"Gunnar skall för resten också gå
med," dekreterade majoren.
Gunnar hoppade till. Det hade han
inte trott. Men inte han heller tordes
säga, att han helst ville slippa. Det var
egentligen en sak, som framför allt
gjorde de båda bröderna obenägna för
att gå på balen, och det var att de hade
så dåliga kläder. Gunnars finaste
kläder var en sammetsblus med vit krage,
och han visste, att han såg idiotisk ut i
den, som en liten skogsdjävul, utklädd
till baby. Alltid skulle det vara något
konstigt och enastående med deras
kläder, och ändå var deras pappa rik och
stadsfullmäktiges ordförande och
allting. Hur kunde det då komma sig, att
det alltid, alltid var något att anmärka,
något som inte var som hos andra. Det
kunde bröderna aldrig förstå. De visste
inte, att deras ömma föräldrar hade ett
moraliskt syfte härmed. Det måste ju
vara nyttigt för rikt folks barn att vara
tarvligt klädda, ty därigenom lärde de
sig, att rikedomen ingenting betydde i
jämförelse med en god karaktär. Och
hade man bara det, så gjorde det
ingenting, om man hade för korta byxor
eller en idiotisk blus.
Gunnar och Herman kunde aldrig
inse det riktiga häri, och deras dåliga
karaktärer förbättrades inte det minsta
genom deras kläder.
Nu var emellertid saken avgjord,
* Ur en till våren på Albert Bonniers förlag utkommande roman: »De löjliga familjerna».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>