Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Societetsbalen. Av Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon sorts medömkan. De voro ju i
alla fall egentligen av samma klass som
han ...
Han gick fram till lyktan och ställde
sig och stirrade hånfullt på dem. De
rörde icke en min. Då ställde han sig
så att han skymde bort lyktskenet för
dem. Fortfarande inget tecken till
vrede. Då började han spotta. Mästare
som han var i den konsten, spottade
han tvärs över dem, mellan dem,
överallt flögo spottkladdar, otäckt nära, men
dock utan att träffa. Han hoppades,
att de skulle undanbedja sig detta
spottande i skarpa ordalag. Då skulle han
se ut som om han inte hade märkt deras
närvaro och svara:
"Har jag spottat på dig, va? Får
jag inte spotta var jag vill? När jag inte
spottar på er?"
Då måste de naturligtvis svara något
och i så fall vore Joel obestridligen den
förolämpade. Följd: smocka! En just
icke vidare fin men av historiens största
hjältar praktiserad diplomati, som Joel
senare skulle finna prisad hos bl. a.
Fredrik den store.
Men då inträffade det otroliga, att
folkskolepojkarna inte ens reagerade
för dessa spottkladdar, som flögo dem
om öronen. Djupt förolämpad härav
gick han fram och sparkade till deras
kulor och stenar, så att de försvunno
i mörkret bland löv och grus.
Då fräste det till en smula i den ene:
"Djävla kvanting!"
Joel ryckte till. Det var en underligt
vidrig röst, pipig och rosslande som om
den kom ur ett sjukt bröst.
"Kvanting för dig! Va? Får jag
inte sparka i sanden så mycket jag
vill?"
"Vi har inte gjort dig något. Kan
vi inte få spela i fred?
"Är det inte min sand lika mycket
som din?"
Detta var dock för mycket.
Folkskolepojkarna närmade sig hotfullt och
Joel väntade dem segerviss. Det blev
också en ganska kort batalj. I en
handvändning lågo de båda två och rullade
bland löven. Hetsad av vämjelse över
deras smuts och vidrighet hamrade Joel
på dem. Slutligen smögo de bort tysta
och kuvade. Först i gathörnet vågade
de slunga några förbannelser efter
honom. Så uppslukades de i en gränd.
Men Joel rörde icke en fot för att
förfölja dem. Det var en obehaglig
seger, en vidrig, otäck batalj, och hans
samvete sade honom bestämt att han
begått en lumpenhet och en feghet. Ty
lika rätt som det var att göra allt vad
man kunde mot lärarna och andra,
som voro mäktigare än en själv, lika
uselt och tarvligt var det att anfalla och
besegra svagare och yngre. Han kände
på sig, att han egentligen skulle velat
klå en helt annan, någon elegant herre
i frack och lackskor och handskar. Joel
begav sig till hotell Lindquists port.
Kanske kunde där yppa sig något
tillfälle att göra någon förtret åt
kamraterna som skulle upp på balen.
Det dröjde icke länge förrän han
fick syn på sin klasskamrat,
mönstergossen Kristian, som kom i sina bästa
kläder. Denne fattade ögonblickligen
situationen och beredde sig att fly
uppför trappan. Joel fick i alla fall tag i
honom, kastade hans mössa i
rännstenen och gav honom själv en bättre
klatsch på örat.
Det var ju i alla fall något och det
lättade en smula. Joel vände Kristian
ryggen och gick in på hotellets gård.
Där var mörkt, men en del fönster i
andra våningen voro upplysta. Plöts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
