Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Societetsbalen. Av Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En timma dröjde det, tyckte
pojkarna, medan de strävade genom den
oändliga öknen, vars parkettgolv
tycktes glida undan när de skulle stiga på
det. Och under tiden fixerade tusen
ögon Hermans för korta byxör och
röda händer, som icke hade några
handskar, och Gunnars löjliga krage
och sammetsblus. För denna förfärliga
stund hade Herman bävat ända sedan
han fick veta, att han måste gå på
balen, och han hade grubblat på alla
möjliga sätt att undgå den. Han hade sökt
komma före sin mamma för att hinna
in i tid och när det inte gick, försökte
han få henne att komma för sent. Och
dock hade han måst tömma den bittra
kalken. Med fatalistens resignation
böjde han sitt huvud. Han insåg, att
det icke hade funnits någon möjlighet
att undgå detta. Det var ödet. Sedan
årtusenden var det bestämt att han,
Herman Holt, skulle födas i
Ringköping och av just dessa föräldrar och
att hans fader skulle tvinga honom att
gå på en bal, och det var av ödet
ofrånkomligt beslutat, att balen skulle ske
just på den dagen, den kunde icke
uppskjutas eller inställas, nej, den måste
äga rum, och han måste ha ett par för
korta byxor och inga handskar kunde
han få ha, nej, det var icke ödets vilja,
och ingen makt på jorden skulle ha
kunnat skaffa honom handskar, och
ingenting kunde ändra det sedan
världens begynnelse beslutade att han måste
komma in just i det ögonblick, då alla
stodo och väntade på att musiken skulle
begynna. Och denna tanke skänkte
honom lugn. Det måste ju så vara, och
för resten skulle det hela hans liv vara
så, och med sin hetaste önskan, sina
mest brinnande böner, med snillets
största ansträngningar kunde icke en
prick ändras i det program, som var
uppgjort alltsedan livet skapades på
denna jord.
Detta tänkte Herman Holt, och när
han hade tänkt det, tog parkettgolvet
slut för honom, och musiken klämde i
med en marsch, som med ens satte
alla ben och tungor i rörelse.
Balen gick sin gilla gång med
bo-ston och twostep och med
innehållsrika pauser, och stationsskrivare
Lun-derberg var tvivelsutan ett av de högst
noterade papperen på
äktenskapsbörsen. Stationsskrivare Lunderberg såg
ganska enfaldig ut, men det. var endast
ett sken, ty han var en beräknande
natur, som hade givit sig fan på att
göra karriär. Och han visste rent
intuitivt utan att ha studerat Kierkegaard
att det säkraste sättet att få den flicka
man vill ha är att kurtisera hennes
mamma, och därför lade
stationsskrivare Lunderberg an på alla stadens
svärmödrar in spe. Gentemot dem
utvecklade han verklig glöd, under det
att han gentemot de unga flickorna
själva var den korrekt uppmärksamme
kavaljeren och den behagfulle valsören.
Det var omöjligt att upptäcka om han
föredrog någon av dem före de andra.
Skulle det ha varit någon, så var det
Edelweiss Lindblom, diversehandlarens
dotter, som ansågs vara mycket tät.
Edelweiss hade en mycket modern
toalett, som till på köpet var gjord i Paris.
Hon hade nämligen varit i pension där
ett par månader och visste allt om
kärleken.
Herman irrade omkring i salen och
letade efter Marianne. Men han kunde
inte få tag i henne. Ibland såg han
henne skymta förbi i armarna på någon
snobb med lagom långa byxor och
korrekta glacéhandskar, någon outsägligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
