Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Societetsbalen. Av Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föraktlig individ, och han sökte
förgäves efter något drag av leda eller
hemligt missnöje med tillställningen.
Tvärtom, hennes ögon logo och
strålade som aldrig förr, och hennes
mungipor darrade, och på den vita halsen
låg tu litet guldhjärta, just där barmen
började hävas. Herman kunde inte få
tag i henne. Alltjämt gled hon undan
i mängden och alltjämt reste sig en mur
av breda ryggar och skymde bort henne
för honom, ödet alltså . . .
Äntligen träffade han i alla fall
Marianne. Hon stod ensam i tu litet
sidorum och svalkade sig genom att
vifta sig med en liten sidennäsduk.
Hennes ögon glänste och mungiporna
darrade, och det såg ut som om hon
log åt någon hemlig tanke.
,,Marianne,,, sade Herman,
"Marianne, jag älskar dig."
"Nå vad vill du?"
"Vad jag vill... jag vill naturligtvis
ha dig för mig själv. Det plågar mig
att se dig dansa med en hoper
ytliga personer, som naturligtvis inte
har ett enda förnuftigt ord i sina
hjärnor, som det kan vara värt att höra,
och som för resten inte menar ett ord
av vad de säger. Pack, andlig
underklass, med tu ord. Ytliga pajaser, som
tror, att orden är till för att dölja
bristen på tankar."
Marianne stod och nynnade.
"Vad var det du sade?" frågade
hon. "Skall du inte dansa?"
"Är det någon mening i det?"
"Det är förtjusande."
"Marianne, älskar du mig?"
"Ja tack, lite glass, men skynda dig,
innan den tar slut. Nej för resten nu
börjar musiken, kom!"
Och hon drog honom med sig ut i
balsalen under de jättelika kronorna
på det hala parkettgolvet, och musiken
spelade en pas de quatre.
Det visade sig, att Herman inte
kunde dansa riktigt, han kunde inte
hålla takten. Marianne var ond, så att
det gnistrade och grälade på honom,
men det ville inte hjälpa. Han kunde
inte hålla hop det hela. Och just som
han alldeles hade trasslat till det hela
till ett löjligt hoppande, kom som en
räddande ängel för Marianne
stationsskrivare Lunderberg i välsittande vita
handskar och de mest korrekta
benkläder, och med en elegant gest lyfte han
till sig den förlägna Marianne, och
osökt och mjukt gledo de in i rytmen
med de andra. Blossande, halvdöd och
förtvivlad återfann Herman sig själv i
tu hörn.
ödet, ödet!
Var kvinnan alltså verkligen så
falsk? Nå, hon skulle få det som hon
ville. Han skulle gå utan att säga henne
tu enda ord, aldrig mera skulle hon få
återse honom. Men han skulle skriva
en diktsamling om henne, och på
hennes födelsedag skulle han sända henne
den, vackert inbunden och med
guldsnitt, och då skulle hon förstå, vad det
var för en kärlek, hon kastat bort för
en idiot, och då skulle hon kanske
ångra sig, men då var det för sent. ..
Då var det sannerligen för sent... Då
var han en bitter och förgrämd man,
som för längesedan var färdig med
livet och kvinnorna. Så skulle han gå
som en stor och mäktig man och lämna
henne kvar som en liten och
förkrossad kvinna.
Men allt detta berodde bara på att
han inte förstod sig på kvinnorna. Han
visste inte att på en bal följer även den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
