Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyra såg ut att erfara ett
obeskrif-ligt obehag.
"Ä, det är ju det allra fånigaste.
Ser kandidaten, det skulle egentligen
vara hon, som gör det."
"Lilla Jenny?" Fritz hade något
absolut häpet i rösten.
"Hm." Tyra nickade.
"Den där lilla ungen —?"
Tyra bröt i tankarna af ett vackert
grönt blad på geranien, men hon såg
inte ut att själf märka det.
"Å, inte för att hon är så liten
precis." Rösten var ovilligt medgifvande.
"Efter hvad jag kan minnas, så är hon
nitton år i år. Det är ju fem år sedan
vi bodde på Gårda." Hon tystnade.
Fritz lade långsamt det högra benet
öfver det vänstra och tog sig med
handen om skosulan. Det var hans vanliga
attityd, när han skulle tänka i sittande
ställning. Han satt en lång stund
orörlig och tittade ned på mattan. Det var
en nytvättad trasmatta med röda och
gula ränder. Hans ögon följde
ränderna som uppför en stege ända fram
till fönsterposten.
"Det är ju en alldeles otäck
historia," sade han till sist dämpadt och
plötsligt.
"Det är det visst det," sade Tyra
beredvilligt. "Men det är inte värdt,
att kandidaten tar vid sig. Om man
tänker efter, så kan man mycket väl
begripa, hur allting har kommit upp.
Det behöfs minsann inte ett dugg för att
folk skall få munnen i gång." Hennes
röst blef ofrivilligt litet högljuddare.
"Nu är det ju så, att herrskapet Marks
pappa var en slarfver — för att säga
som det är — och så går han där själf
och umgås inte med en enda människa.
Och det kan den göra, som har pengar.
Men en fattig karl, det går inte. Då
tror naturligtvis hvarenda en, att han
har ondt samvete. Och så är det bara
musik och musik och aldrig något
arbete." Hon slog ut med handen. "Och
det, som är sanning, det är, att ingen
människa vet, hvad de lefva af.
Naturligtvis vore det bra både för honom
och henne, ifall de finge ärfva Gårda
snart."
Tyras röst var snabb och det hela
kom med en påfallande ledighet. Fritz
såg ofrivilligt på henne.
"Tyra tycks ha satt sig in i saken,"
sade han litet dröjande.
Tyra såg plötsligt generad ut.
"Ja, det nekar jag inte till. Och
isynnerhet som i dag, när Fransson har
suttit och förargat mig. Men det finns
väl skäl emot lika väl som för."
"Det vill säga, att Fransson säger,
att —?"
Tyra nickade.
"Ja, det gör han. Men Fransson är
ett gammalt kålhufvud. Han har för
resten mani på sådant där. Jag
försäkrar kandidaten, att fick han råda, så
skulle man få gräfva upp hela nya
kyrkogården för att titta efter, om de
inte hade arsenik i magen. Jag minns,
att när mjölkhästen fick ondt i ena
bak-ha&en, så sade han genast, att det var
Axel, som hade gjort det med
fällknif-ven —" Hon tystnade.
"Nå?" sade Fritz, men en smula
förströdt.
Tyra satte ut underläppen.
"Nå, det var då sant, förstås, men
det här —"
Fritz satt några ögonblick och
stirrade framför sig.
"Nå, och hvad har Fransson
kommit med för skäl?"
"Jo, det är precis de, som jag själf
sade nyss, det. Och så är det nu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
