Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varning, att man skulle se upp, eller
var det straffet för, att man gick och
misstänkte folk för otäckheter? Ljudet
af trampet på gatan därnere trängde
dämpadt in genom de dubbla rutorna.
Han steg upp och ställde sig borta vid
fönstret med händerna i byxfickorna.
Han såg tankfullt ned på gaslyktan,
som spred sitt sken genom
vårskymningen en bit nedanför fönstret. Det
var något blekt och kallt i ljuset, som
berörde honom på ett egendomligt sätt.
En känsla af beklämning kom långsamt
smygande öfver honom. Fast det var
varmt och godt i rummet, tyckte han,
att det var kusligt.
Men naturligtvis var det prat. Där
ute hade ju folk ingenting annat att
göra hela långa, svarta vintern än att
ljuga ihop historier om hvarann. Och
en riktigt otäck historia, det var
naturligtvis som att slicka på en karamell.
En liten stund efteråt tog han på
sig och gick ut. Det kom för honom,
att han skulle gå ut och drifva en stund.
När han öppnade tamburdörren, hörde
han Tyras stämma från
serveringsrummet, hvars dörr stod på glänt.
"Du förstår, att i morgon är det
du, som köper en ny krage hos
Sil-vanders. För det är där, som han
köper dem. De kosta en krona.5’
"Ja, men det tycker jag är
oför-skämdt begärdt," sade Ingeborg med
något gnälligt i rösten. "För den här
var inte ny. Han var alldeles
kant-stött.0
"Men nu säljer dom händelsevis
inte kantstötta kragar."
Fritz stängde dörren efter sig litet
försiktigt. Medan han gick nedför
trappan, kröp det, trots allt, öfver honom
en egendomlig känsla af trygghet och
välbefinnande. Att ha Tyra, det var
som att ha en bulldogg.
FEMTE KAPITLET.
En vägfarande, som för första
gången vek af från stora landsvägen
upp mot Gårda, skulle aldrig ha trott,
att han vid slutet af vägen skulle
komma till en herrgård. Vägen såg inte så
ut. Det var en slingrande och smal väg,
som bar alla tecken af att vara en liten
oansenlig och illa underhållen byväg.
Och när han hunnit förvåna sig öfver
befintligheten af herrgården, hade han
att bereda sig på en öfverraskning till.
Och det var herrgården i och för sig.
Det första i ögonen fallande på
Gårda voro de spritt nya uthusen. De
lågo alla i en vidsträckt klunga på
sluttningen af den långsträckta backe, som
vinkelrätt mot körvägen ledde upp till
corps de logiset. Vid första åsynen
skulle man kunnat taga dem för en by
med ovanligt teatraliskt byggda
boningshus. De nya uthusen på Gårda
hade under det haifva år, de funnits
till, hunnit förvärfva sig det tämligen
tvetydiga ryktet som socknens största
sevärdhet. Den, som gifvit upphof till
dem, var fröken Alfhild von Lake.
Hon var på en gång djurvän och
konstvän. Hon hade själf haft idéen till
exteriörerna, och det var tack vare
hennes arkitektoniska intresse, som
kossorna hade det nöjet att betrakta
yttervärlden genom gotiska bågfönster.
Svinhuset, som låg för sig själft längst
nedåt backen, gick i socknen under
namnet svinkapellet. Det hade ett litet
torn på taket, och själfva utgången till
den kringgärdade svingården var
försedd med en portal.
Men högst uppe på backen var det,
som om man med ens kommit in i en
ny värld, ty där började parken. Om
fröken Alfhilds temperament tagit sitt
uttryck i uthusen, så speglade fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
