Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När hon stängt dörren till matsalen,
återtog hon sitt naturliga sätt att gå. I
köket kastade hon en flyktig blick på
spisen. Om nu Agnes kom in, så såg
hon ju, att kastrullen fortfarande stod
på, och att den skulle koka torr, det
var omöjligt. Den kunde inte koka alls,
för det var bara en liten pinne pålagd.
Hon speglade sig en gång till, men helt
lättvindligt, och försvann ut genom
köksdörren.
Salongen på Gårda var stor och
vacker. Om den bara haft litet sol,
skulle den varit ett ovanligt hemtrefligt
rum med sina tre djupa fönster och
sina stort tilltagna, gammaldags möbler.
Men som det var, var det litet mörkt.
Från sin soffa bredvid
sängkammardörren såg visserligen fröken Alfhild
genom alla tre fönstren en skymt af den
blåa himlen, men endast genom ett
svart nätverk af grenar och löf.
Hon låg med den storrutiga pläden
ända upp till hakan. Under hufvudet
hade hon ett örongott med rynkkappa,
och i en fyrkant kring ansiktet syntes
en konstnärligt knypplad
örongotts-spets. Men rynkkappan såg inte ut att
vara struken med vidare pjåsk, och
spetsen var inte riktigt hel.
öron-gottet såg heller inte ut att vara väl
tvättadt, ty fastän det tydligen nyss var
påsatt, var det litet grått. Det stack
af en liten smula mot fröken Alfhilds
hy, som för ögonblicket hade en lätt
skiftning i gult.
Fröken Alfhild hade varit dålig i
flera veckor, och det syntes på henne.
De blåa ögonen voro mycket matta,
och kinderna voro smala. Men det var
i alla fall ett vackert och mycket lifligt
ansikte, som stack upp of vanför pläden.
Det lätt grånade, ljusa håret var stort
och burrigt, och på den höga, hvälfda
pannan syntes inte en enda rynka.
Fröken Elise, som satt i gungstolen
och läste, var mörkare. Hon var den
äldre af systrarna, och det tämligen
själfmedvetna och en smula stränga
ansiktsuttrycket kom henne att se ut för
hvad hon var, nämligen fyllda sextioett
år. Hon bar sitt hår i en af lång
hårkorg i nacken, och den tjocka flätan
såg ut att vara flätad synnerligen
ordentligt. Länkarna lågo med slickad
noggrannhet, och på bägge sidor om
hårkorgen satt en blank, plattslipad
stenkolskam tätt intill hufvudet. Det
glänsande, välkammade håret hade sin
värdiga fortsättning i en svart och
hvit-prickig muslinsklänning, som för att
tillhöra en äldre dam var ovanligt hög i
halsen.
Fröken Alfhild låg och tittade på
Elise, som med små regelbundna
mellanrum långsamt vände bladen i boken.
"Hvad är det, du läser?’’
"Om alkoholens inverkan på
af-komman."
Fröken Elises röst var långsam och
hade ett tonfall af exakthet. Den var
mycket olik fröken Alfhilds, som var
mjuk och för ögonblicket litet trött.
"Hör du, Elise, tror du, att hon
kokar vattnet ordentligt?"
"Söta barn." Fröken Elise sänkte
boken. Hon såg förvånad ut.
"För ser du, jag tror inte riktigt
på den där nippertippan."
"Alfhild då!"
"Hon ser mig litet för utmärkt ut."
Fröken Alfhilds röst fick en viss
liflig-het oaktadt tröttheten. "Och hon har
så ovanligt himmelsblåa ögon. Det är
någonting af madonna —"
"Det måtte väl vara det bästa, som
kan sägas om ett ansikte," sade
fröken Elise med en liten skiftning af
missnöjd förvåning i sin exakta röst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
