Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det," sade Alfhild med en nyans af
medlidande. "Men usch, hvad det
kväljer mig nu igen.,,
"Vill du inte ha litet af Jennys
saft?" Elise stannade med trästickorna
som för att resa sig.
"Den kväljer mig, den också. Jag
mådde så förfärligt illa efter den i
morgse."
"Lilla Alfhild, den här gången är
du verkligen riktigt dålig. Men du får
väl hoppas, att det snart går öfver."
"Så här länge brukar det väl aldrig
räcka heller," sade Alfhild retligt. "Och
vattnet kan det inte vara, eftersom vi
göra precis som doktorn säger. Men
om vi ändå skulle ta och skicka in m
prof?"
"Lilla Alfhild, hvad skulle det tjäna
till? Vi koka ju hvarenda droppe i tio
minuter, och för resten så ta vi ju bara
disk vattnet ur tunnan. Det tas upp
friskt vatten direkt från lillkällan två
gånger om dagen. Och lillkällans vatten
har i alla tider varit ansedt som ett
alldeles utmärkt vatten." Det låg något
på en gång afvisande och
tillrättavisande i Elises röst.
Alfhild svarade ingenting. Hon
drog upp pläden litet bättre och vände
sig hälft mot väggen. Hon mådde
verkligen rysligt illa. Stundtals var det litet
bättre, men då och då kom det öfver
henne en förnimmelse af något äckligt.
Hon fick en otäck smak i munnen, och
hon ryste till litet. Och så hade det nu
varit i flere veckor. Somliga dagar
mådde hon så pass bra, att hon kunde
vara uppe, men så återigen måste hon
lägga sig. Doktor Pettersson, som i
många år skött familjen, sade, att det
var en nervös retlighet i magen och
hade inte gifvit någon medicin. Det
behöfdes bara, att man höll diet.
"Försök att somna en liten stund,"
sade Elise och vände litet mödosamt
på den nästan färdiga yllekoftan. "Det
är verkligen ingenting, som så
vederkvicker människan som att sofva."
"Men människan måste väl hålla
sig vaken åtminstone någon timme på
dygnet," sade Alfhild vresigt. "I natt
sof jag fjorton timmar, och mera tycker
jag inte, att man kan begära."
"Nej, det är ju ganska bra," sade
Elise medgifvande. "Nu går jag i alla
fall ned till kyrkan på en stund. Jag
skall se efter, om Fransson har satt
busken precis så, som jag menade."
Alfhild hörde, där hon låg, hur det
knastrade på sandgången nedanför
fasaden. Det var förmodligen Elise, som
gick ned till kyrkogården. Elise hade
ändå sin lilla huslighet, och föremålet
för den var familjegrafven. Hon var
alltid så förfärligt noga med den. Där
fick det minsann inte se ut som det
gjorde i köket. Elise tänkte nog mycket
på döden, det var sant, och lika sant
var det, att hon var förskräckligt rädd
för den.
Men det var inte Elise, som Alfhild
hade hört på sandgången. Det var
Lydia. Hon kom med ovanligt snabba
steg upp genom parken och kilade
smidigt och behändigt om hörnet nedanför
salongsfönstret. Hon hade redan på
långt håll nere i parken sett, att fröken
Elise kom ut på stora utgångstrappan,
som låg på den motsatta gafveln, och
hon var inte angelägen om att möta
henne. Hon sprang med tysta steg tätt
intill husväggen, där det växte litet gräs
i sanden, och vid fönstret till
bagarestugan hukade hon sig ned, så att hon
kilade framåt böjd i nästan rät vinkel
för att inte bli observerad af Agnes.
Ty Agnes, som skulle baka hela dagen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
