Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - När svenska armén sist drog i fält; för hundra år sedan. Af Carl Hellström. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätta svenska överbefälhavaren, slöto
vapenstillestånd med Napoleon. I
mitten av juli sammanträdde dock
kejsar Alexander av Ryssland, konung
Fredrik Wilhelm III av Preussen och
kronprinsen av Sverige till
rådplägning i Trachenberg; man skulle göra
upp operationsplanen för det
stundande fälttåget och då beslöts bl. a.
att kronprinsen, såsom högsta
befälhavare för den »norra tyska förenade
armén», såsom rubriken lyder på
generalstabsexpeditionens papper, skulle
med huvudarmén övergå Elbe och
marschera mot Leipzig, men en del av
hans trupper, 15 å 20,000 man, skydda
de allierades flank vid nedre Elbe mot
fransmän och danskar.
De svenska regementen, som
utgjorde denna kår tillsammans med
tyskar, engelsmän och ryssar, voro
följande: Jönköpings, Konungens eget
värvade, Smålands dragoners
infanteribataljon, Södra skåningarna, 1 skvadron
Mörnerska husarer, Skånska
carabini-ererna och ett åkande batteri av
Ven-des art.-reg:te.
De till huvudarmén hörande voro:
artilleriet: ur Svea, Göta och
Vendesreg:ten; av kavalleriet:
Hästgardet, Cuirassiererna,
Skånska husarerna, Skånska
carabiniererna och Mörnerska
husarerna; av infanteriet:
Svea och Andra livgardena,
Livregementets grenadjärer,
Upplands, Västgöta,
Skaraborgs, Västmanlands, Närikes,
Älvsborgs, Livgrenadjärreg:tet,
Södermanlands, Kalmar,
Kronobergs, Smålands infant. och
Värmlands fältjägare.
Hälsotillståndet var gott
och humöret likaså. Somliga
hade väl under utresan varit
litet bråkiga innan de på den
Generalstabsofficer 1813
i släpuniform.
sista svenska krogen, som passerades,
kunde få göra slut på de sista svenska
styvrarna — men det gick bort med
sjösjukan, och när trupperna blivit
samlade var »god sämja och god ton» i
hela armén.
Soldaterna voro ganska väl
utrustade och vad som fattades i uniformsväg
lågo regementscheferna efter
kommissariaten att anskaffa.
Men hur var det beställt med
dugligheten — när de nu skulle mäta sig
med världens förnämsta soldater?
Materialet, folket — naturen kunde
icke vara bättre — men konsten?
Infanteriets uppställning var på tre led
— men adertonhundratalets nyhet, de
lättfotade jägarna, stodo på två. Varje
bataljon hade sin jägardivision om 50
man och dessa, så att säga
militår-gymnastiskt utbildade soldater skulle
vara bataljonens armar och knytnävar
medan den för det mesta slutna
bataljonen var kroppen som genom sin tyngd
skulle krossa motståndet.
De unga fänrikarna voro förtjusta
att få bli jägarofficerare, och ofta
sam-manslogos brigadens sex
jägardivisioner till en jägarbataljon och
användes i avantgardet eller
vid förposterna, där det
»hände» mera. Under den långa
utresan hade det nya
reglementet flitigt studerats och till
praktik hade man gott tillfälle
under den långa vapenvila
som för svenskarna började
kampanjen »anno 13». Till
de olika, stundom vitt skilda
förläggningsorterna, kom
kronprinsen ofta för* att
inspektera, då det var en heder för
brigadcheferna att den höge
krigsherren blev belåten.
Vad Artilleriet beträffar
så var Helwigs kanoner, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
