Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Något om Svenska akademien. Av Ruben G:son Berg. Med 16 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. Ihre.
att av alla Sveriges akademier, är
denna ojämförligt mest omskriven;
dess högtidsdagar och dess inval
fängsla långt mer än alla de andras
det allmänna intresset.
*
Ledamöterna voro från början
fördelade på tre "klasser". Första
klassen utgjordes av de vittra, till vilka
då räknades både de skönlitterära
författarna, vältalarna och
historieskrivarna. Till den andra hörde de lärda,
smakdomarna, och till den tredje,
stundom kallad mecenatklassen, "de
blå" (= serafimerriddarna) eller
excellenserna, höga dignitärer. Vid
akademiens stiftelse voro
representanterna för den tredje klassen
otvivelaktigt alla framstående som talare och
skriftställare, och det har stått strid
om stiftarens mening: Beskow
bestred, att dignitärerna invalts för annat
än vittra förtjänster. Det är tämligen
omöjligt att särskilja
"dignitärklassen" strängt från smakdomarklassen
och i själva verket har den knappast
varit synnerligen talrik under de sista
hundra åren. Däremot har det ju
anmärkts att ett stort antal av våra
litterära storheter aldrig fått plats i
akademien. Alltifrån Bellman,
Tho-rild och Lidner, dem stiftaren icke
räknade med bland dem, som skulle
kunna "regelbinda" språket, och ned
till Strindberg och Fröding, är det
också onekligen några av vår
litteraturhistorias ypperste, som aldrig
bänkats bland de aderton. Åtskilliga av
de uteslutna torde föga ha grämt sig
över denna sidvördnad. Andra åter
ha säkerligen känt det som en bitter
förödmjukelse. Det är väl ingen, som
i trots härav vill förneka, att Svenska
akademien gett rum för flertalet av
våra störste. Den föreställningen får
man nu visserligen inte, då man läser
inträdestalens blygsamma
självkarak-täristiker, men ändå ...
Gustavianernas talarkonst krävde
ju en stark accentuering av den egna
ringheten, och alltjämt finns det spår
kvar av denna retorik i de
akademiska talen. Även en sådan man
som Kellgren förkunnade vid sitt
inträde, att medan alla de andra leda-
P. J. v. Ehrenheim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0283.html
