Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre noveller. Av Ludvig Nordström - Kulturbärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klinten, så högt och så utsatt för
vädren och så synligt, att den tjänade till
landmärke utifrån sjön. Ständigt
angripen av vindar och stormar hade den
rucklat till, regnen hade murknat
virket, så att en hel lavflora spritt sina
världskartor på de fordom röda
väggarna, och där fanns inga vita
knutbräden men väl grånade och brustna,
som knappt skylde timret. Sjöboden
stödde på haltande och sneda sten-kar
och var omålad, låg krängd, som om
den kommit drivande och fastnat på
strand, och allt Pelles var sålunda
armt och bräckligt.
I Mattias’ fönster hängde gardiner
så snygga och vitstärkta, men Pelles
buteljgröna fyrkant hade en gammal
remsa; på Mattias’ fönsterbräde prydde
röda blommor, men hos Pelle fanns
intet.
Detta berodde på hustrurna. Nu
kunde ingen anklaga Pelles Frida. Hon
var en stor och jäv kvinna, rödhårig,
fräknig med väldiga armar, slägghänder
och hårda ron. Men hon hann inte.
Torpardotter uppe från ön var hon född
till arbete, och arbetat hade hon sen
barndomen; nu stod hon som bästa
dräng vid Pelles sida på sjön, gälade
och lakade i boden, kokade i spisen,
bäddade och stökade, skötte ungarna
och låg i från solöstan till solvästan
— men det tog också all hennes tid.
Helt annat var det hos Mattias. Där
satt Klara om dagarna i väven, medan
karlarna höggo ved, ordnade med
strömmingen och boden, och allt vad
hon hade att göra, var att sköta huset;
Mattias hade ju sin bror Kalle, som
var till hjälp. Och vad Klara angår,
så hade hon tjänt i stan men hade aldrig
i levande tiden rott på sjön. Så var
det med det! Skulle det inte vara
vackert i stugan, som det var då, med
rödbrokig duk på bordet och grannaste
trasmattor på golvet, kritande vitt
överdrag på sängen och skurade kärl och
allting! Klara var duktig, så blek hon
var, och hon var rakt som en fru —
än mer opp i byn om vintern än här i
Prästhushamn om sommarn, sa dom!
Men hur det förhöll sig med den
saken, det visste inte Frida, för Pelle
bodde i hamna året om, han och Nicke
Berggren med klumpfoten borta i kojan
bortom Mattiases, där det bara fanns
en get och var så fattigt, att det sved
i en, fastän Nicke bara småskrattade
ändå, med klumpfot och allt!
Ja, så var det ställt i Prästhushamn!
Och nu stod juden med sin låda vid
Mattias’ bro.
"Si du judfan med låda sin bort i
Mattias!" sa Pelle.
"Han ha rätta väderkornet, han!"
sa Frida.
"Det blir väl till å af faras nu för
Klara! Mattias har fiska hela
sommarn och sålt, vareviga torgdag sen
Ersmäss!"
"Den som har, han ska få mer och
mer, men av den, som int har nå,
ska det lilla bli taget, som han har,
står det i katkesen!" sa Frida. "Men
annars har du då betala på banken för
motorn, i dag, och släpat ha vi, så —"
"Ja, nu då vi ha motorn," avbröt
Pelle, "ska det, fan och inget annat,
bli annan dans här i Prästhushamn,
och, djäven, ska dom inte få se, vad
Pelle Zetterberg dug till!"
Tankfull samlade Frida hop disken,
Pelle strök maten ur mustaschen och
gick ner i boden, och så blev Frida
ensam med sina tankar.
Hon ställde sig med händerna i
sidorna vid fönstret och tittade bortåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>