Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre noveller. Av Ludvig Nordström - Kulturbärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mattias. Det var inte ofta fiskrarna
gingo in i varandras stugor, i
Prästhushamn. Det vill säga, Nicke Berggren
gjorde det nog, men så betraktades han
också nära nog som en tiggare. Han
lånade allt, vad som lånas kan, och man
gav honom, ty det var just inte annat att
göra. Men Pelles, de lånade inte och
tittade inte inom dörrn heller, det höllo
de sig för goda till. De sprakade nog,
men på sjön eller på backen, ty bara
att gå inom dörrn är i alla fall som att
låna golukten där i stugan, och inte
ens det vill man alltid bekväma sig till.
Därför var det också befäst ett sådant
svalg mellan Pelles och Mattiases, som
om de bott på var sin kant i en stor
hamn och inte som nu bara en tretti,
fyrti steg ifrån varann, och de talade
om varann som främlingar — voro det
i grund och botten också.
Nu såg Frida, hur den lille juden
ur sin låda tog upp föremål efter
föremål, som lyste i solen. Mattias stod
lutad mot dörrposten med pipsnuggan
krypande ända in i mustaschen, Kalle
satt på trappsteget och sög sin rök.
Juden stod på backen. Men Klara
syntes inte till.
Medan Frida sålunda stod och
spejade i sitt fönster och stred med sina
dunkla tankar, utspelades följande
borta vid Mattias’ stuga.
Mattias pratade i ett väsen,
långsamt, sävligt och tryggt.
"Hå!" sa han, då den lille juden
radade upp sina varor, mest
prydnadssaker, men även lite ylle och sådant.
"Ska det löna nu att komma långt
bortifrån och ända ut i havsjön till
fiskarhamnarna och sälja sånt där? Sir
du, Kalle, vad han ha! Far våran sa
alltid: för varje krona en köp, förlorar
en två i värde! Och va ska vi med
judar här i landet?"
Den lille juden bara teg, men han
tog upp föremål efter föremål ur sin
låda, vred och vände dem, lät dem
lysa framför de båda karlarna, lade
sedan ner dem på bron bredvid Kalle,
och högen växte och växte.
Mattias mässade och rökte och
hånade, Kalle sög till synes likgiltigt
på sin pipa, men båda läto blicken
girigt följa vartenda föremål, från det
den lille juden fiskade upp det ur lådan
till dess han lade ner det på bron.
Slutligen var lådan tom. Då lade
juden ner den på marken, tog av
mössan och torkade svetten ur pannan.
"Vila . . lite!" sa han på ett brutet
mål, och därmed promenerade han helt
lugnt i väg uppåt klinten, ställde sig
där och såg ut över havet, och där blev
han stannande som en ham.
Hur det var, kunde Kalle inte hålla
fingrarna i styr utan grep en tröja, som
låg överst på högen och synade den.
Mattias följde hans åtgöranden med
blicken och sög på sin snarkande pipa
men sa ingenting.
I samma drag öppnades dörren och
Klara kom ut. Hon hade vattenslätt
hår och djupliggande ögon.
"Och hjälpanes då!" sa hon och
slog ihop händerna. "Så mycket
vackert!"
Och med detsamma kom Nicke
Berggren stickande om knuten och
Frida nerstigande från klinten.
"Kors, är det marknän rakt!"
skrattade Nicke.
"Jo, nu ska du köpa!" sa Mattias
spefullt.
Men Frida var dödens allvarlig och
gick rakt på varuhögen, tog beslutsamt
en brosch och började syna den.
"Aldrig annat än kattguld!" hånade
Mattias.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
