Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde det. Han spottade sakta om
igen.
Det var en vacker skogsväg, som
gick från Björntorpet fram till
landsvägen. Den var öfvervuxen af gräs
och småbuskar, men bred och ganska
rak. I fall man hade velat, kunde
man mycket väl ha kört fram ott
ordentligt lass där, men på Björntorpet hade
man aldrig haft någonting att köra.
Det, som växte där, gick åt till grisen
och kon. Och så förstås folket. Fast
det vardt, förstås, inte mycket, som
blef öfver åt dem. Men raggen i det,
hvad jäntungen hade tur med potatisen.
Och det andra lilla med för resten.
Ånej, den, hon var nog inte dum. Han
tittade inåt skogen under de höga, vida
granarna och lät sin blick drunkna i
det ljusa morgondunklet bland
stammarna. Nej, då, hon var visst inte
dum. Han tviade om igen sakta. Fem
kronor om dagen för häst och karl att
plöja mellan potatisen, det var klart,
att det var dyrt. Men hon kunde gärna
betala, den rackaren. Kanhända att
Gårda skulle hålla henne med hjälp
för ingenting? Det kunde hon ju vänta
på, till dess hon fick ärfva —
Nej, men fy för den fule, var inte
båten här redan? Tänk, om
Alexander hade slitit sig för ånghvisslan.
Han började småspringa nedåt
gläntan mot landsvägen, som gjorde en tvär
krök ned till ångbåtsbryggan. När han
kom ned till bryggan, höll båten redan
på att lägga ut. Det fanns ingenting
att lasta, eftersom det var söndag, men
båten var fullproppad med människor,
och det var ovanligt mycket folk nere
på bryggan. Det var också det första,
fru Martha von Lake, som stod midt
på bryggan, anmärkte.
MSöta Elise, så förfärligt mycket
folk."
"Ja, det är ju det vanliga på
söndagarna nu för tiden," sade fröken
Elise med en viss kyla i tonfallet.
"Människorna tycks tro, att söndagarna
äro till enkom för lustresor."
"Och det äro de då visst inte,"
sade Alfhild, medan hon beredvilligt
plockade åt sig två pläder och en
resväska från det fång effekter, som Tyra
stod och höll i. "Söndagarna äro
naturligtvis till för att ha tråkigt på."
"Alfhild —"
Fru Martha såg med ett tankfullt
uttryck på Elise.
"Menar du, att jag har rest hit på
en lustbåt?"
"Ja, kära Martha. Men du är
förfärligt välkommen." Fröken Elise
kysste fru Martha på bägge kinderna.
"Alldeles förfärligt välkommen."
Fru Martha bibehöll sitt tankfulla
uttryck, medan hon samlade ihop sin
eleganta blåa voileklänning för att inte
smutsa ned den på den smutsiga
bryggan. En lustbåt? Elise var religiös,
det fick man ju inte förglömma, och det
gjorde henne förstås en smula
begränsad. Själf hade hon ju inte tänkt
på, att det naturligtvis måste bli en
lustbåt, eftersom det var söndag. Men just
det, att hon inte hade valt en lustbåt,
och att det ändå hade blifvit en
lustbåt — var det inte underligt? Redan
hitresan hade af sig själf blifvit en
lustresa — Hon såg plötsligt med en stel,
fjärrskådande blick på Fransson, som
just hade kommit ned till bryggan, och
hvars hela uppmärksamhet var riktad
på Alexander. Ty Alexander kunde
aldrig lära sig trifvas med ångbåten.
"Haken, att du inte kan bära dig
åt som folk," sade Fransson som ilsket
förakt.
"Tack, jag skall inte åka. Jag vill
mycket hellre gå. Tyra kan ju ta min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
