Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martha allvarsamt. "För resten var
den där underliga förnimmelsen bara
pricken öfver i, så att säga. Jag har
egentligen ganska länge känt en viss
aversion mot kaffe. Jag anser, att
kaffet inte har något berättigande att
finnas till i vårt dagliga lif. Det har
ju inget näringsvärde, utan är ett rent
njutningsmedel."
"Och det anser du inte vara ett
berättigande?" Alfhild ställde ifrån sig
sin kaffekopp i ren förvåning. "Söta
Martha!"
"Martha har alldeles rätt," sade
Elise allvarsamt. "Det är naturligtvis
mycket riktigare att dricka te."
"Det tycker du visst inte," sade
Alfhild häftigt.
"Jo, lilla Alfhild, det tycker jag.
Och jag skall gå ändå längre. Jag skall
erkänna, att jag är riktigt ledsen öfver,
att jag inte har tänkt på det förut.
Men det är så många saker, som man
inte tänker på, förrän det är för sent."
"Tacka du Gud för det," sade
Alfhild och serverade sig en andra kopp.
"Fritz?"
"Ja tack. Det var ett utmärkt kaffe
för att vara tidningskaffe." Han räckte
fram sin kopp. "Jag tänkte dricka på
båten, men så tänkte jag, att eftersom
det var afsedt för lustresande, så var
det naturligtvis hiskligt."
’Var så god, här är teet," sade
med ens Lydias blida röst. Hon hade
kommit in genom den halföppna
dörren och ställde tekannan och en
marmeladburk på brickan. "Är det något
annat, fröken vill ha?"
"Nej, tack, lilla Lydia," sade Elise
vänligt.
Lydia sväfvade ut och drog sakta
igen dörren efter sig på glänt.
"Det var en väldig madonnatyp,"
sade Fritz långsläpigt.
"Verkligen ett ovanligt regelbundet
ansikte," sade fru Martha
instämmande.
"Mycket präktig flicka," sade Elise.
"Och det är verkligen ett ovanligt
ansikte. Alldeles som Fritz säger, en
verklig madonnatyp."
"Jag sade inte verklig, jag sade
väldig —"
"Hvad menar Fritz med det?"
"Just ingenting. Men jag tycker,
att hon går så tyst. Och glorian är så
långt utdragen vid öronen."
Elise fick en litet stel min.
"Unga män nu för tiden tala så
egendomligt," sade hon en smula
af-mätt. "Men för att resonera om
någonting annat — hvad är det för en
ung flicka, som du talade om i
telefonen?" Hon vände sig till fru
Martha,
"Å, det är en bekant till oss, en
fröken Möller. En alldeles förtjusande
flicka för resten, fadern var mycket
förmögen. Och modern är mycket
intresserad af det sociala. Jo, ser du,
jag vet inte, om du uppfattade riktigt,
hvad jag sade i telefonen. Men hon
ville förfärligt gärna komma hit och
hälsa på oss."
Elises långlagda ansikte såg ut att
bli en liten hårsmån längre. Vecken
kring munnen räknade litet.
"Hvarför vill hon det?"
"Söta Elise, så gästfritt du frågar,"
sade Alfhild lifligt. Hon satt och tittade
på Fritz, och det kom något snällt i
hennes ögon, Hon inbillade sig, att
han hade rodnat.
"Ja, det kan ju förefalla litet
underligt," svarade fru Martha. "Men saken
är den, att den stackars flickan aldrig
vet, hvart hon skall ta vägen. Hennes
pappa är död och hennes mamma är
jämt och ständigt ute på resor. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
