Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Intryck och bilder från Nordlandskusten. Av Bengt Berg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det stiger så långsamt från söder och
öster. Det stiger lika högt däruppe som
det andra landet och dess fjäll äro
mäktigare och bredare i ryggen. Men — där
är felet — vi människor äro för små. Vi
räcka inte upp att se. Vår synvidd är
lika kort som våra liv. Vi ha inte den
överblick över vidderna som ger oss allt
på en gång. Då tillfredsställer
ishavskusten mera våra ögons lystnad efter
växling i landskapet, efter kontraster, efter
vår innersta ävlan — just, allt på en
gång —
Där på kusten är landet liksom ordnat
på en trängre bas. Det är fjäll upp och
dal ner. Branter och spetsar och jöklar
och skogsbälten. Och under alltsammans
skjuter det salta havet in mot leende
vikstränder med byar och lägen som krupit
upp emellan hav och fjäll.
Utanför ligga öarna och skären. Inte
små skogiga öar så som vi vant oss vid
att se våra leende, ljuvliga skärgårdar,
utan ett evigt växlande bälte av hela
fjäll-jättar och små klippor, om varandra tätt
och glest, med trånga djupa sund och
stora breda fjärdar emellan. De små
klipporna äro väl fjäll de också, fastän
de gömt sin bål i djupet och blott stuckit
upp den kala hjässan över ytan.
Långt inne i land, så långt vi
människor kunna se utifrån havet, ligga de
vita fjällryggarna om och över varandra.
Kölen därinne ligger på havet som en
kantrad båt. Och fjälljättarna häva sig
däröver likt skeppsbrutna som avlats och
kämpat om att komma överst på dess
botten, tills de plötsligt stelnat av köld,
skuldra vid skuldra.
Dalarna ligga som djupa vägar ut
mot fjorden. De äro för resten de vägar
på vilka vi kunna nå ut till kusten där.
Man kan vandra dit ut över Kölen och
man kan fara ifrån havet med båt. Jag
skall berätta om bägge.
Från fjällsjöarna på svenska sidan
Kölen, från Luledalen, från Kalix, från
Torne och från Muonio dalar kan man
gott taga sig fram, först med en finnbåt
dalen upp, så till fots över fjällpassen
ner till kusten. Men det är mest väg
för starka vandrare. Man bör dä rusta
sig för en veckas vandring i sänder om
man vill ha tid att se det land man
vandrar fram igenom och i nödfall med
jämnmod kunna ligga stilla ett par dagar
och vänta över ett oväder. Att, som ett
stort antal ovana vandrare ha för vana,
rusa fram över några fjällpass med
möjligaste snabbhet för att hinna med en
lång terräng på en knapp tid, är avgjort
att förkasta. Man bör inte taga för sig
längre sträcka på sin tid än att man
hinner se över landet. Man skall inte
sjasa sina bärare utan lära av dem att
livet — »går underbart långsamt i fjällen».
Det är då det blir vackert och minnena
goda. Skall man löpa fram med klockan
i hand så har man ingen behållning av
någon naturvandring. Jag brukar alltid
lämna klockan hemma och om nu
tidräkning skall vara nödvändig, låta solen
bestämma på ett ungefär när hon behagar
vara framme.
För den som tycker om båtfärdernas
obestridliga bekvämlighet finns det
följande utmärkta väg över Kölen in i
Nordnorge. Man låter ro sig över Torneträsk
från stationen med samma namn, till
Laimolahti — det är sjöns nordöstra vik.
Därifrån går man en lätt och kort
dagsvandring över gränsen till Lönnesjaur i
Norge. Där kan man få båt av
Tornelapparna eller också ställa båt sig till
mötes från Bardodalen. Och sedan har
man en härlig färd utför Lönnesjaur och
Altavand ned till Bardo. Därifrån går
man — man kan även åka eller rida —
utför dalen ned i all det norska
kustlandets härlighet. Och kommer man då
i den tiden när hägg och geranier blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
