Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Intryck och bilder från Nordlandskusten. Av Bengt Berg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt närmare går färden. Havet ligger
lika spegelklart: Det finns inga moln som
skymma och kusten därborta stiger som
en saga ur djupet. Allt närmare synas
de svarta väggarna. Jöklarnas blåa is
skimrar och där den sjunkande kvällsolen
lyser på de vita tinnarna glöda snöfälten
i brinnande rött. Båten blir på en gång
så liten och fjällen bli till jättar som
obönhörligt glida emot oss och synas
väldigare för varje stund.
Nere vid stranden står björkskogen
späd och ljus där den kan vinna fäste.
Ofta stå träden alldeles vid kanten av en
glaciär som likt en ofantlig veckad tunga
hänger ned ur en skreva. Hela
fjällväggen är fårad av bäckar likt slingrande
band av silver. Kanske göra de knappt
skäl för namnet bäckar ty de rinna inte
alls. De bara falla från avsats till
avsats tills de nå havets stora lugna
modersfamn.
Bortom ett fjällhörn glider båten in
mot land. Det är Lyngenseidet. Där
är man plötsligt försatt i all skoglandets
härlighet. Några gamla gårdar ligga på
en fläck bördig jord. En dal som går
upp genom landet är klädd med stora
skogar av björk och al, och ängarna,
nordlandets ljuvliga fjällängar, stå i
sommarskrud med midjehögt gräs och
prålande fagra blomster.
Mot morgonen går båten ut till havs
igen — ut längs fjällstranden där
bäckarna sorla över den mörka skiffern och
skridisarna hänga uppe i branten likt
orgelbyggnader. Och väl utom fjorden
går färden vidare mot söder — mot nya
skapnader av landet — rastlöst vidare
såsom vi vilja i vår tid.
Men långt sedan resan är slut, när jag
kastat all rastlöshet i glömska och vandrar
ånyo utan klocka och dagräkning, hör jag
blott ett enda namn — Lyngenfjord.
Det är detta landet som är våra
renlappars mångbesjungna paradis. Det är
vid åsynen därav som min gamle vän
Johan Turi får tårar i sina ögon och berättar
om åldringar som börja jojka av glädje
och män och kvinnor som omfamna
varandra när de äntligen lämnat den tysta
vintriga ödemarken bakom sig och
komma ned hit i all världens härlighet, där
häggarna blomma strax nedom jökelisen.
»All världens härlighet»
—ja—Lyngenfjord är ett stycke därav. Den som det
förunnas att en gång komma dit och se
sina ögon mätta, han skall förstå mig.
Och mer — han skall förstå de
vandrande männen och kvinnorna som
omfamna varandra därför att ord inte räcka
för dem, och han skall förstå åldringarna
som glömma år och sorger för att jojka
och gråta av glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
