Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fra Nicolò. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Lundquist
namnet Giustiniani hade slocknat i
dödens mörker.
I ett av släktens hus nere vid
kanalen irrade Teodora Morosini, den nu
av pesten bortryckte huvudmannens
änka, ensam av och an i de tomma
salarna som en fredlös ande, grånad,
stönande, böjd under det förfärliga
slag, som drabbat henne. Make och
sju härliga söner hade hon förlorat,
utom tolv unga sonsöner, knappt ännu
hunna ur barnaåldern, men som följt
med flottan i österled för att avlägga
sin första lärospån som krigare. Hon
åt icke, sov icke, tog ej emot någon.
Och en morgon var hon försvunnen.
Man påstod, att hon om natten gjort
ett hemligt besök hos den mördade
dogen Michiels änka och son och att
hon sedan i gryningen begivit sig bort
från Venedig i sällskap med den unge
Leonardo Michiel och en svit av många
tjänare. Det sades, att den
brådstör-tade resan hade Rom till mål. Men
vad hon ville i Rom, det kunde ingen
räkna ut. Icke hade den helige fadern
makt att väcka upp döda.
Men då hon kom tillbaka sent på
hösten, sedan hon äntligen efter många
irrfärder anträffat påven Alexander III
i en bergsby, där han höll sig gömd
för sin fruktansvärde fiende kejsar
Fredrik Barbarossa, hade hon ändå
med sig lösningen på gåtan, och det
visade sig, att den helige fadern mitt
upp i alla sina trångmål ändå verkligen
hade makt att väcka upp döda. På ett
ord av honom skulle den utslocknade
ätten Giustiniani leva upp igen.
Det fanns nämligen ännu en
bortglömd telning därav vid liv, Teodoras
yngste son Nicolö, som av henne och
mannen redan i späd ålder
överant-vardats åt benediktinerklostret S.
372
Nicolö på Lido. Hon hade nästan
förgätit, att han fanns till. Men nu hade
den helige fadern låtit beveka sig
av hennes och Leonardo Michiels
förenade böner och givit sitt samtycke till,
att munken Nicolö löstes på obestämd
tid från sitt klosterlöfte och ingick gifte
med den mördade dogen Michiels enda
dotter, som var nunna i S. Zaccaria,
Venedigs förnämsta kloster, för att
sålunda rädda namnet Giustiniani från
att slockna ut. Fr a Nicolö skulle återgå
tili klosterlivet, så snart släktens
fortbestånd var betryggat. Angående Anna
Michiel hade påven ej uppställt något
dylikt villkor, hon tillhörde alltså nu
det värdsliga för alltid, så mycket mera
som priorinnan i S. Zaccaria blivit
utom sig av vrede över hennes
utträdande och bedyrat vid Jesu heliga blod,
att hon aldrig skulle ta henne tillbaka
som nunna, om hon så låg och tiggde
och bad därom på sina bara knän.
Det blev stor glädje i staden, då
den överraskande nyheten spreds, och
då den nyvalde dogen Sebastiano Ziani
jämte patriarken av Grado och
Teodora Morosini på själva juldagen
be-gåvo sig ut till Lido för att hämta den
unge munken och föra honom i triumf
till släktens palats, följde stora skaror
av Venedigs invånare med, och det var
en oerhörd människomassa, som
samlades utanför porten till klostret S.
Nicolö i den norra ändan av ön och
väntade på hjälten för dagen.
Men man sökte honom förgäves i
hans cell och i klosterkyrkan. På grund
av sin höga börd och sin beklagliga
obenägenhet för de lärda studier eller
de avskrivarsysslor, vartill
benedik-tinerna eljes så strängt höllos, hade
han större frihet än de andra bröderna
att ströva omkring i de djupa pinjesko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
