Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fra Nicolò. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig sina grannaste livrockar och mest
juvelgnistrande skärp och rida ut på
den eldigaste hästen för att glädja sig
åt det uppseende han väckte överallt
bland stadens dagdrivare eller bland
kvinnorna, som höllo till i loggian uppe
på taket för att soltorka sitt nyfärgade
hår. Mången blomma singlade ned till
honom, där han kom ridande, reslig,
ljushårig och guldstrålande som en gud,
men han lät dem falla i smutsen och
trampas av hästens hovar, ty de hade
ju kastats av kvinnohänder, och
munkskräcken för det andra könet satt ännu
kvar i honom.
Men dagen före bröllopet försvann
denna skräck som genom ett trolleri.
Vigselakten skulle försiggå den sista
januari i S. Pietro di Castello, där alla
brudparen för året brukade vigas i
klump, men föregående dag skulle
äktenskapskontraktet undertecknas i
fästmöns hem, palazzo Michiel, vid
vilket tillfälle bruden också skulle för
första gången visa sig för sin brudgum
och de i stora festsalén församlade
manliga gästerna. Nicolö hade tagit
plats i karmstolen under baldakinen,
och alla de inbjudna vittnena stodo
uppradade utmed vägarna, då den unga
Anna Michiel leddes ner från de övre
gemaken för att göra en rond genom
salen och hälsa på alla och sedan genast
föras upp till sig igen. Men hon hade
ju tilibragt hela sitt sextonåriga liv i
klostret och var endast van att gå med
sandaler eller filtsockor på dess
ler-golv; här på festsalens blankpolerade
mosaikrutor halkade hennes höga,
obekväma bröllopsskor, och hon skulle
ha fallit, om ej Nicolö sprungit fram
och tagit emot henne i sina armar.
Och då den lilla vitklädda
kvinnovarelsen hakade sig fast vid honom och såg
upp på honom med sina djupa,
förskrämda ögon och hennes utslagna
guldfärgade hår böljade ner över hans
armar och händer, som hårt omslöto
den mjuka, skälvande kroppen, då
kom det som ett rus över honom, han
tryckte henne allt hårdare intill sitt
bröst och ville ej släppa henne, fastän
hon för längesedan återfått jämvikten,
och patriarken av Grado måste stiga
fram och skilja dem åt.
Sa blevo de gifta.
Det märktes, att den unge Nicolö
Giustiniani och hans maka bägge växt
upp fjärran från världslivet, och att den
fullständiga frihet, som nu helt
plötsligt kommit över dem efter klostrets
tvång, alldeles hade slagit dem åt
huvudet. Ty med ögon, öron och alla
sinnen fråssade de girigt av all den
världsliga skönhet och prakt, som
hittills undanhållits dem, och de satte sig
över allt vad skick och bruk krävde,
vare sig av okunnighet om dessa krav
eller emedan de föresatt sig att tömma
världslivets oskyldiga fröjder i botten
under den korta tid de fått sig tillmätt
att vara människor som andra. Det
var ju ej sed i Venedig, att en
adelsdam visade sig på gatan annat än då
hon, stödd på två tjänarinnor, långsamt
haltade fram på sina alnshöga,
ädelstensprydda styltskor för att bege sig
till kyrkan att taga nattvarden. Men
Anna Michiel följde sin unge make
överallt, ridande eller gående, och
alltid på hans befallning obeslöjad, ty
ingenting fick hindra henne från att
se och suga in i sig så mycket som
möjligt av de naturens och
människosnillets under, som omgåvo dem överallt,
var de drogo fram. Och han hade
förbjudit henne att bära de besvärliga
zoccoli, ty med dem under sina fötter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
