Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fra Nicolò. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giustiniani; det hade blivit en vana att
avlägga detta besök hos Teodora den
sista januari, årsdagen av deras
bröllop. Men nu förklarade Nicolö för
henne, att han ännu icke kunde återgå
till klosterlivet, som överenskommet
var, ty han måste först bygga upp ett
nytt stort palats i de gamla rucklens
ställe, det anstod ej hans tre vackra
söner att växa upp i dessa fallfärdiga
hybblen, där det regnade in genom
halmtaken.
Och den planen gjorde han allvar
av. Han lät kalla in byggmästare från
Frankrike, hämtade skeppslaster med
grova cederstammar från Asien, som
pålades ned i vattenbrynet och bildade
en fast och oförstörbar grund för det
väldiga palats han lät resa därpå i
stället för två av de nedrivna gamla husen.
Det åtgick många år, innan detta stolta
slott stod färdigt och speglade sina höga
spetsbågsfönster i kanalens vatten, och
då dess praktsalar äntligen voro
prydda .med målningar och snidade,
förgyllda tak, utsökta möbler från Byzans
och bonader från Persien och han
flyttade in där med hustru och barn, hade
familjen ytterligare ökats, och det var
sju blomstrande söner, som drogo in
där med sina föräldrar.
Sju hade också hans bröder varit,
som omkommit under det grekiska
kriget och som han haft till uppgift att
skaffa ersättning för. Han ertappade
sig med en syndig önskan, att de varit
tio.
Då han nästa gång kom för att
besöka sin mor utanför hennes
botgörar-cell, stod han där helt försagd och hade
ingenting att säga henne. Hustru och
barn hade han ej tagit med sig, ty han
hade en svag känsla av, att sönerna
voro för många. Bönmumlet inne i
cellen hade plötsligt avstannat, då han
kom, och tystnaden där inne surrade
hemsk och olycksbådande i hans öron.
Äntligen kunde han komma sig för att
tala.
"Jag vet, att min tid borde vara ute
nu/’ sade han, "och jag prisar
dagligen och stundligen Herran, som låtit
mig så lyckosamt fullfölja det stora
verk, han i sin nåd utsett mig till, och
ber honom icke vara mig gramse, om
jag för att trygga min släkts eviga
bestånd kanske har dröjt mig kvar ute i
världen något över tiden. Nu skall jag
snart återgå till min klostercell, som du
ju har lovat den helige fadern å mina
vägnar. Ja, Alexander III har nyss
dött utan att sända mig något
vredesbud, han gillade alltså mitt sätt att
fullgöra uppdraget. Jag skall emellertid
återvända till klostret. Men min äldste
son Marco är åtta år och måste börja
öva sig i krigarens färdigheter, och jag
vågar icke anförtro hans upplärande åt
någon annan än mig själv, ingen kan
så som hans egen far se till, att inte
hans för släkten så dyrbara liv sättes
på spel under det farliga hanterandet
av skarpslipade vapen. Jag ber dig
därför ha tålamod med mig ett år till."
Han stod kvar en stund, men då
intet svar kom inifrån cellen, som
endast fortfor att sända ut sitt förpestade
mörker, gjorde han korstecknet och
gick sina färde.
Men det satt som en värkande tagg
i hans hjärta. Då han vaknade om
morgonen och solskenet strömmade in
genom de konstrikt målade fönstren
och strödde blåa, röda och gula rosor
över hans maka, som sov vid hans
sida, visste han inte, om han vågade
vara glad den dagen eller om Herren
vredgades på honom och skulle straffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
