Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fra Nicolò. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom förfärligt, om han envisades att
längre vilja vara människa bland
människor. Och då han kom ut i piazzans
vimmel med Anna och kanske några av
de äldre barnen vid sin sida, var det
som om en skugga dragit över Venedig.
Mosaikguldet på S. Marcos fasad
glimmade endast sjukt och matt, de bjärt
bemålade hemgiftsskrinen, som
falbjö-dos under arkaderna vid torget, tycktes
honom påminna om barnlikkistor, och
luften var honom tung att andas som
då pesten är i annalkande. Ingenting
roade honom. Kom han ner till de
båda granitpelarna på piazzettan för att
förströ sig med några tärningskast, var
spelbanken borttagen och i stället
pågick där en avrättning, ty då
hasard-3pelet vållade pöbeluppträden, hade
Stora rådet hittat på denna utväg att
göra platsen mellan de båda pelarna
ansedd som en olycksplats. Tung i
hågen vände Nicolö hem igen och
återfick ej sin jämvikt, förrän han tillbragt
Qtt par timmar i vapensalen med att
öva lille Marco i att hugga med svärdet.
Ibland tog han honom med sig ut
på doppingjakt ute i lagunerna och
lärde honom skjuta på dessa kvicka
fåglar med lerkulor ur blåsrör. Eller
också drog han själv med några tjänare
ut att jaga storvilt i skogarna norrut,
och många voro de vildsvinsklövar och
hjorthorn, som han vid hemkomsten
kunde sätta upp på väggarna i hallen.
Hela tiden, medan han varit borta,
ibland flera dagar, hade han tärts av
en längtansfeber efter Anna, men han
trodde sig göra en Gudi behaglig
gärning, om han höll sig ifrån henne så
mycket som möjligt.
Hur ivrig han än var på manliga
idrotter, föll det honom dock aldrig in
att om söndagarna följa med stadens
milis ut till Lido och delta i
bågskjut-ningarna där. Sedan han lämnade
klostret, hade han aldrig satt sin fot på
den ön; det var som om han fruktat
att där bli övermannad av onda andar
och kvarhållen med våld.
Det enda, som skulle ha kunnat
locka honom dit, var lusten att se efter,
om hans hemliga skatt ännu låg kvar i
pinjeskogen, där han hade gömt den.
Under sin munktid hade han nämligen
en gång djupt inne mellan träden funnit
en död okänd man, klädd i rustning.
Han hade klätt av honom och burit
liket på sin rygg till klostret, där det
sedan fått en kristlig begravning, utan
att man någonsin fått veta, vem
mannen var. Men rustningen hade Nicolö
gömt i en jordrämna i skogen, och
ibland, då han hade frihet att ströva
omkring och göra vad han ville, hade
han iklätt sig den och lekt korsriddare
-inne mellan trädstammarna ooh kämpat
om Kristi grav med osynliga turkar.
Mången gång tänkte han nu, att han
gärna skulle vilja smyga sig över till
Lido en mörk natt och se efter, om
rustningen låg kvar i sin gömma, men
han tordes icke, ännu stod han ej på
tillräckligt god fot med sitt samvete för
att våga trotsa de onda makterna.
Anna hade sett och förstått, vad det
var som tärde på hennes mans
sinnesfrid, och hon gjorde allt för att muntra
upp honom och förmå honom att slå
bort sina självförebråelser. Då hon nu
födde sitt åttonde barn och det var en
flicka och hon av Nicolös askgråa
blekhet, då han fick veta det, förstod, att
han tog detta som ttt tecken från
höjden, log hon sitt soligaste leende mot
honom och sade:
" Denna gången gå vi inte och
underrätta din mor. Jag vill inte, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
