Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fra Nicolò. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anlände han till sitt gamla kloster på
Lidos norra udde. Abboten och alla
munkarna togo emot honom och ville
läsa en extra mässa i kyrkan för hans
räkning. Men han bad att få rå sig
själv den första kvällen, det beviljades
honom, och han gick till allas förvåning
ej in i sin cell, utan styrde kosan direkt
ut till skogen.
Det vita månskenet visade honom
vägen. Rustningen låg kvar på sin
gamla plats i jordrämnan, och ingen
hade rört de avbarrade pinjegrenar,
som han en gång vräkt däröver. Men
då han tog den på sig, märkte han, att
den var full med rost. Han smålog
bittert. Sedan gömde han sin skatt
igen — till kommande dystra dagar,
då han kunde behöva något att leka
med.
Då portvaktbrodern släppte in
honom i klostret, var det midnatt. Han
gick upp på klostrets tak och slog sig
ned i loggian, som vette åt norr.
Stjärnorna stodo klara och stora och lyste
iskallt över det svarta, blanka vattnet.
Nu var familjen Giustinianis
praktgondol för länge sedan framme vid
Amiana, och barnen sovo.
Men Anna var vaken, det kände
han.
Han visste ungefär, i vilken
riktning ön låg. Men även om det varit
full dager, skulle han ej ha kunnat se
den, ty han hade med flit valt en sådan
plats, som skymdes bort av andra öar
och ej kunde ses från Lido. Han stod
där och tänkte på, att han var lik den
gamla rostiga rustningen: han var ju
bara ett tomt skal, sitt hjärta hade han
begravt.
Och medan han stod där och tyckte
sig känna en liten kvinnohand på sitt
bröst, där hjärtat förr suttit, började
plötsligt någonting vått och hett rinna
utför hans kinder. Men han kände det
ej, skulle kanske knappt ha vetat vad
det var. Han hörde ju till
Giustinia-nerna, som aldrig kunnat gråta.
Så gick han ner till sin cell för att
möta Herren Zebaoth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
