Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jenny vände långsamt blicken från
fönstret och tittade på Karl Edvard.
Det låg något kyligt och afvisande i
ögonen. Hennes kinder voro mycket
röda, och hennes ögon mycket ljusblåa.
Hon såg ut som en mycket ond liten
jätteflicka.
"För att jag inte vill/5 sade hon
långsamt och envist. "Jag ger mig
aldrig i väg från Björn torpet. Om jag
fick aldrig det, skulle jag inte göra det.
Jag vill inte lägga två strån i kors för
andra människor."
"Det vill du visst det."
"Det vill jag inte."
"Men här går du ju och slafvar
ihjäl dig. Och det är inte för din egen
skull, utan för min."
"Det är det inte. Det är inte alls
för din skull." Hon slog energiskt
ifrån sig med handen. "Det är för
musiken, som finns i dig. Tror du inte
jag vet, att om jag gaf mig af, så blef
det aldrig någonting. Du skulle sitta
här och spela, tills du svalt ihjäl, men
det blef inte mera för det."
Karl Edvard svängde sig om på sitt
längsta ben. Han såg inte vidare glad
ut.
"Mera för det?" sade han
långsamt. "Hvad skall det bli mera då?"
"Det skall bli musik, hör du ju.
Jag vill, att du skall bli någonting."
Karl Edvard blef mycket röd under
fräknarna. Han svängde sig långsamt
om på klacken igen.
"Men om jag inte vill bli
någonting?"
"Så slipper du förstås. Men då har
du tagit emot bra mycket utan att ge
valuta. Ursäkta, att jag säger det. För
resten är det verkligen inte du, som
intresserar mig. Om du personligen
blir någonting, det kan just kvitta."
Hon böjde sig ned och tog upp koftan.
"Men du har inte rättighet att gå och
tjufhålla på så mycket musik."
"Har jag inte?"
Jenny slätade ut koftan i sitt knä
och lade ärmarna omsorgsfullt i kors
för att sedan vika ihop den.
"Nej, det har du inte," sade hon
med eftertryck. "Om vår herre gör
en karl så otroligt musikalisk, så är
det meningen, att han skall använda
det. Annars är han en slösare. Man
har inte rättighet att slösa."
Karl Edvard var inte längre så röd,
men han såg ut, som om han tyckte
samtalet var odrägligt. Plötsligt fingo
hans uttrycksfulla ögon en nästan listig
glimt.
"Men då har du inte heller
rättighet att slösa," sade han likaledes med
eftertryck. "Du har inte rättighet att
gå här ute på Björntorpet och ödsla
med dig själf, som du gör."
Jennys ljusblåa ögon blefvo
genomskinliga som ett par istappar.
"Har jag visst, det," sade hon
lugnt. "Mig har vår herre bara gifvit
det allra nödvändigaste. Ett fult
fruntimmer utan en enda talang — begär
han någonting särskildt af mig, då är
han obillig."
Karl Edvard gick tyst några hvarf
på golfvet. Han såg missnöjd ut.
Plötsligt stannade han och pekade på
yllekoftan.
"Och du har inte rättighet att låta
bli att begagna den där," sade han
ovanligt bestämdt.
Jenny knep ihop munnen och
öppnade den så igen.
"Nej, jag har inte det," svarade
hon litet dämpadt. "Och var du lugn.
Jag skall använda den, så moster Elise
skall önska, att hon aldrig hade gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
