Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hild. Mamma sade, att det var den
underliga stämningen, som låg öfver
Gårda, och tant Elise ansåg, att det var
brist på sysselsättning. Gud vet,
hvil-ken som hade rätt, och det kunde också
göra detsamma. Här ute föreföll
allting att göra detsamma. Det enda skulle
vara, om solen tog och damp ner i
dammen. Då slocknade den förstås, och
tänk hvad det skulle bli för en lukt,
om dammvattnet blef hett. För Tyra
hade rätt i, att dammen luktade som
en olycka.
Han tog upp hatten, som han lagt
på stolen bredvid sig, och gäspade
bakom den. Det var för resten någonting
underligt med Tyra. Att mamma inte
hade observerat det. Det var någonting
skugglikt. Hon hade inte ett guds
skapande dugg att göra, men hon fanns
öfverallt. Han hade sett henne på
kyrkogården, i ladugården, i svinhuset,
vid dammen, öfverallt, där hon strängt
taget ingenting hade att beställa. Och
mellan de ödsliga morotsängarna i
köksträdgården tycktes hon ha lika
bestämda vägar och tider som en vålnad.
Men hängmattan, som tant Alfhild hade
skänkt henne, hängde fortfarande i
paket ute i korridoren. Hvad gjorde
stackaren hela dagarna ?
Strängnästidningens följetong blef ju bara sexton
sidor i veckan, och skulle Tyra ligga i
sin säng en minut öfver sex på
morgonen, så vore det som af liden.
"Fröken," sade plötsligt en mjuk
stämma i matsalsdörren. "Nu kommer
vagnen."
Det var Lydia, som stod i
dörröppningen. Hon var klädd i en kort,
hvit tvättklänning och svart
sidenförkläde. På håret, som under de senaste
dagarna tycktes ha vuxit i omfång, satt
en hvit spetsmössa, stor som en
ber-linermunk och försedd med en gigan-
tisk ruska af blanka, blåa
halfsiden-band vid ena örat. Hon höll sin högra
hand graciöst inböjd i förklädesfickan.
De blåa ögonen gledo med ttt uttryck
af lugnt aktgifvande öfver invånarna i
salongen. Hon stod kvar några
sekunder längre än nödigt var, men Fritz
rörde sig inte. Han satt med armarna
slappt hängande nedåt stolskarmarna
och benen långt utsträckta. Lydias
ögon sköto en lång blick, och i den
blicken låg förakt. Hon vände sig
långsamt och gick.
Då dörren mellan matsalen och
korridoren gått i lås, hoppades Fritz
upp.
"Den där sanktissiman tar på
nerverna," sade han och nappade åt sig
hatten.
"Ja, gör hon inte?" sade Alfhild.
Fru Marthas blick, som varit
inåt-riktad, strålade plötsligt ut mot
verkligheten.
"Om jag kunde förstå, hvad ni
båda ha emot henne," sade hon
förvånad. "Jag för min del tycker, att
hon är riktigt söt. Och hon är alltid
så ovanligt nätt klädd."
"Ovanligt knappt, menar du."
Fritz for med handen öfver håret och
rättade på manschetterna. "Jag tycker
nästan, att den landtliga oskulden skulle
fordra, att hon hade tre kvarts meter
längre kjol. För resten kan jag glädja
dig med, att hon håller på att få mig i
kontakt."
Fru Martha vidgade ögonen.
"Lydia?" sade hon vantroget.
"Jag känner alltid på långt håll, när
hon kommer. Och jag har en trådlös
förnimmelse af, att hon hatar mig, för
att jag inte observerar hennes
hår-valk."
"Fritz," sade fru Martha. Det låg
missnöje i rösten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
