Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILSMÄSSA.
AV HANNA SÖDERLUND-HAMMAR.
an och hustru stodo utanför
sitt hem en tidig
morgonstund i september. Det var
frost i luften, himlen var kyligt blå,
gula löv dansade från björkarna ner
för deras fötter. Mannen stod med lie
på axeln. Han var lång och mager
och framåtböjd, och, fastän han var
ung, hade han skarpa rynkor i pannan
och nedåt kinden. Hustrun var liten
och späd med tjockt svart hår, stora
vackra ögon och en röd mun med
oroliga läppar. Hon var torftigt klädd,
men det låg en viss förfining över
ansikte och gestalt och i hennes sätt att
föra sina händer.
Mannen bytte lien ett par gånger
från den ena axeln till den andra, drog
samman de ljusa ögonbrynen, så att
de stötte ihop och såg skarpt bort åt
skogen, som låg bakom stugan.
"Du träffar nog folk i dag," sade
han med en tvärhet i tonen som för
att dölja hur ansträngt orden kommo.
Hustrun ryckte till som hade hon blivit
rädd och hennes stora ögon vidgades.
"Ja," mumlade hon och gav
mannen en skygg blick, så såg hon åt
skogen och hennes ansikte antog ett
skrämt uttryck.
Hon bar en stor korg på armen,
det var lingontid och hon skulle ut och
plocka.
"Så du får tänka," sade mannen,
avbröt sig hastigt och slängde lien till
andra axeln igen. Så skrattade han till,
hårt och skarpt, och gick med tunga,
släpande steg nedåt landsvägen.
Hustrun stod kvar och såg efter
honom. Hon undrade vad han menat,
om han velat lägga en varning i orden
eller om det skulle vara hån. Hon
kände hur blodet för ttt ögonblick
hämmades i ådrorna, hur det i nästa
ögonblick rusade mot hjärtat som för
att sönderspränga det.
Sakta, med huvudet böjt, började
hon gå den lilla stigen, som ledde till
skogen.
"Om hon fått stanna hemma.
Mannen hade icke bett henne gå, men
detta var förtjänstens tid för den
fattige, och de penningar, hon skulle få
för bären, voro bestämda för ett
särskilt ändamål, men mannen visste
ingenting därom. Om hon bara inte
mötte folk i skogen."
På månader hade hon icke talat vid
någon annan än mannen och fastän
man och hustru icke hade mycket att
säga varandra, var det dock bättre än
tala med nyfiket folk, och folk som
skrattade en mitt upp i ansiktet och
fällde hårda ord på ryggen.
Hon var hunnen till en gärdesgård
och klev över och var så inne i skogen.
Ett ögonblick blev hon stående för att
lyssna efter röster, men då ingenting
hördes, fortsatte hon att gå, och,
medan hon gick, tänkte hon på mannen.
Han var så underlig, hon visste aldrig
vad han menade eller inte menade och
så hade det varit allt sedan de blivit
gifta. De hade varit gifta ett år, men
Qtt år så långt som en människas liv,
tyckte hon. Man och hustru gingo var
sin väg och vägarna voro skilda av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
