Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många mil. Hon tyckte hon skulle
kunna försvinna utan att mannen skulle
märka det, ligga och dö inför hans
ögon utan att han skulle se det.
Hon hade bedragit mannen, när
hon gifte sig med honom, så svårt att
det ej kunde förlåtas. Var dag skulle
hon tala med honom om detta, men
var gång hon försökte, hade hon inga
ord att börja med. Mannen nämnde
heller aldrig något om bedrägeriet, gav
icke den minsta häntydning. I början
var hon rädd för denna tystnad, trodde,
att mannen gick och ruvade på hämnd.
Men sedan blev det klart för henne,
att det var skilsmässa han önskade,
han ville väl bara icke säga något så
länge inte året var gånget. Hon hade
heller icke varit så stark.
’■–––-Hon hade gift sig tidigt på
hösten, men på våren hade hon varit
en annans. Hon var kammarjungfru
på den tiden hos hennes nåd på
herregården och den andre var betjänt hos
hennes nåd. Han var en ung, vacker
man, som varit i många land och tjänat
många herrar. På våren fick han en
ny plats — och så var förlovningen
bruten.
Hon hade kommit längre in i
skogen nu, skogssuset vaggade mellan
träden, tyngre än förut. När hon
var hos hennes nåd hade hon varit
vacker — om hon var det nu, visste
hon ej — och många män hade sett
efter henne, både herremän och andra.
Detta sådde avundsjuka och svartsjuka
i många bröst, det stod alltid som en
tyst strid i hennes närhet. Den
striden hade sina eggelser, hon kunde inte
vara den förutan, den blev innehållet
i hennes liv.
När betjänten rest, började förtalet.
Det hade förut aldrig kunnat få någon
egentlig näring, men nu öppnades
plötsligt en källa, som ej så hastigt kunde
sina ut.
Då önskade hon att hon haft en
vän att sluta sig till, men bland alla
bekanta hade hon ingen. Hon hade ju
varit för mer än de andra tjänarna och
varit för högmodig att taga någon av
dem till sin förtrogna. Detta var så
mycket värre, som hon var känd sen
barndomen och ingenting hade att yvas
över, en trasig, smutsig barnhusunge
hos ett statarfolk på godset, med lånat
farsnamn av fosterföräldrarna.
Det var för sitt vackra ansiktes
skull hon blivit bemärkt och stigit i
graderna. ––––––––––
Hon hade kommit till dansen på
midsommarkvällen.
Nu satte hon korgen ifrån sig för
att vila lite på en sten. Härinne kunde
hon lätt gömma sig om någon kom.
Hon hade kommit till
midsommardansen senare än den andra ungdomen,
ty hon tänkte i början att inte gå dit.
Hon hade en sorg att bära, som ej
lämpade sig att dansa bort. Men
stannade hon hemma, skulle väl förtalet
rusa än värre fram. Hon hade gjort
sig så fin hon kunnat, och hon hade
sprungit för att få färg på kinderna.
Hon hade gått och ställt sig i
flick-ringen och pratat fast ingen svarat och
i hast hade ringen blivit så stor och
vid, att hon kom att stå alldeles
ensam — som på en skamfläck.
Där hon satt på stenen och tänkte
på detta, steg blodet brännande hett
upp i hennes ansikte för att nästa
sekund lämna det kritvitt. När dansen
började blev hon inte uppbjuden, och
dansen hade varit hennes största
triumf. Så många älskande hon skilt
åt då, skickligt och fint — ibland för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
