Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i döden orkat lyfta sina händer mot
himmelen. —
Alfred Kall satte sig bredvid henne.
Han hade ett par svettdroppar i
pannan och torkade bort dem med
rockärmen.
"Jag skall följa dig hem så fort
de andra gett sig i väg," sade han.
"Det behöver du inte, jag hittar
själv," sade hon och ville inte se åt
honom.
"Stackars barn." Han sade det
tungt och stilla och så milt att all
hennes sorg, bitterhet och
övergivenhet revs upp vid hans ord och hon
började gråta. Om ingen höll henne
tillbaka, kände hon, att hon skulle gå
över tuvorna en gång till.
Det blev månsken fram på natten,
ett månsken som ett strömmande silver,
dimman över mossen började glänsa
och flikarna blevo som silverstrålar
och inne i skogen, där natten hade
vilat, blev det fullt av ljus. Då satt
Alfred Kall på den barrströdda marken
och talade om kärlek, en sådan kärlek
som ingen tält med Svea Ljung om
förut. Hon tyckte den passade att heta
arbete för så allvarsam var den. Han
talade om hur han sparat för henne
och byggt för henne, hur han också
hade tänkt att bygga en veranda för att
de skulle kunna sitta där om
sommarkvällarna och se åt byn och kyrkan och
när folk gick förbi på vägen. Men när
hon blivit förlovad hade han icke
kunnat bygga verandan och inte heller
hade han besått blomsterlanden i
trädgårdstäppan.
"Du sa aldrig något," sade hon,
"jag kunde ju ingenting veta."
"Du ville väl ingenting veta," sade
han, "men så fort jag fått allt färdigt
hade jag tänkt bjuda dig det — be-
tjänten, han hade ju ingenting att
komma med, men han fick komma ändå."
Hon blev röd på kinden, de oroliga
läpparna skälvde, och i de stora
ögonen tändes en flamma.
"Varför talar du om honom," sade
hon häftigt, "ingen kunde förbjuda
niig, jag fick fästa mig vid vem jag
ville — ingen hade med det att göra."
"Nej," sade han och såg ner i
marken, "det var din sak ensamt, men
när någon vill taga livet av sig för en
annans skull, då kan en tredje få
rättighet att bryta in."
Det blev tyst en stund, så kom
Alfred Kall med en fråga. Hade hon
älskat betjänten över allt annat i
världen.
"Du frågar som ur katekesen,"
sade hon, "jag vet inte, nu finns ingen
fröjd mer av den kärleken."
"Om du kunde få en ny kärlek,"
sade han, "vill du då vända den till
mig?"
"Det är inte lönt att vänta på,"
sade hon.
"Lovar du bara, ska jag vänta,"
sade han.
"Om jag reser min väg," sade hon,
"så kan jag ju inte veta om kärleken
kan gå till dig."
Då skrattade han till, så, som han
sedan ofta skrattat.
"Får jag gifta mig med dig, så är
jag ju inte utom räckhåll," sade han.
"Den, som är så usel som jag, ska
inte gifta sig," sade hon.
Hon sänkte huvudet så att två
länkar av hennes svarta hår föllo fram
över hennes ansikte.
"Du är inte för usel för mig," sade
han.
Hennes stora ögon glimmade till.
Han tyckte alltså själv att hon var usel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
