Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram dem och lagt dem tillbaka, något
höll igen som en stark hand.
Mannen stod och räknade pengarna
vid bordet, hustrun stod skyggt ett
stycke ifrån, hon såg på mannens
ansikte att han förvånades medan han
räknade.
"Du har arbetat för två," sade han.
"Det kanske räcker," sade hustrun,
"jag vet inte hur mycket det går till,
men tror du inte det räcker."
"Vad ska de räcka till — ska det
vara till något särskilt?" frågade han.
"Ja," sade hon, "har du icke tänkt
på det?"
"Nej, hur skulle jag kunna tänka
vad du har i sinnet. Vad är det?"
Hon stod och sökte efter ord, hon
hade väntat att han skulle förstå henne
utan att hon behövt säga något.
"Det är lösepenning för mig,"
sade hon till slut och som hon sagt det
kände hon, att nu började den tredje
skilsmässan och hon tyckte, att hon
ville betala för att undkomma den. Den
hade ingen sten att lyfta från hennes
hjärta som hon trott, den hade en sten
att lägga dit.
Men mannen såg ut som om han
ingenting fattat.
"Det kostar ju att skiljas," sade
hustrun, "och du har inte god råd."
Mannen tryckte ihop läpparna till
ett skarpt streck.
"Jaså, det är därför du varit så
flitig," sade han hånfullt, lade
pengarna ifrån sig på bordet och gick ut.
Hon stod villrådigt kvar, hon visste
som vanligt inte vad mannen menat,
om han förargats över att hon trodde
honom om att icke ha pengar nog eller
om — om det var något annat. Sakta
tog hon pengarna från bordet och lade
dem i byrålådan inom klaffen. Aldrig
hade hon känt ett ögonblicks fröjd över
dem. Ju fler de blivit, ju långsammare
hade det gått att fylla korgen, ju
svårare att gå till skogen och möta folk.
Var dag väntade hon att mannen
skulle börja tala om skilsmässa, men
han nämnde icke ett ord, inte heller
frågade han vad hon gjort av
pengarna.
Det var i adventstiden och den
första snön föll och blev liggande kvar.
Människorna vaknade upp ur
höstrusket och fingo bråttom. Ved skulle
hämtas från skogen och uppköp- göras
— julen stod plötsligt alldeles inpå utan
att man märkt det. Hennes nåd
skickade bud till Kall om hjälp till
vedkör-ning.
Han lovade att komma men
undrade om icke hustrun var rädd för att
vara ensam. Skogarna lågo långt borta,
så att det inte var lönt han kom hem
utan stannde vid herregården om
nätterna.
Hustrun försäkrade, att hon icke
var rädd — han behövde icke be någon
till sällskap åt henne.
"Jag skulle inte be någon som
förde ont tal," sade han.
"Jag har hört så mycket," sade
hon, "ingen kan säga något nytt nu."
"Jag ville aldrig du skulle gå till
skogen," sade han trött och tog
vantarna från spiseln," jag kunde sålt den
likaste kon och fått pengarna för —
när jag blir ensam behöves inte så
mycket mjölk i huset."
Han stod med handen på dörrlåset,
vred till så dörren sprang upp.
"Adjö," sade han tvärt och så var
han ute.
. "Han vill mig ändå ingenting ont,"
sade hustrun för sig själv," jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
