- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1913 /
433

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett barn. Hustrun tog hans huvud
mellan sina händer och försökte trösta.
Då såg han att hennes händer voro
fulla av brännblåsor och att ett rött
märke gick tvärs över ena kinden.

"Hon var envis och ville in igen,"
sade kvinnan i huset.

"Ville du brinna inne?" sade
mannen häftigt, han kom ihåg gölen.

"Jag gick efter pengarna," sade
hustrun.

"Pengarna till skilsmässan?"
"Ja."

"Var du så rädd att ingenting skulle
bli av?" sade han bittert.

"Det var ju den bästa tjänst jag
kunnat göra dig," sade hustrun och
drog fram några sedlar ur
klänningslivet.

"Den tjänsten ger jag ingen tack
för," sade mannen hårt, "den är det
svåraste du gjort mig."

Hustrun satt tyst en lång stund med
ögonen sänkta.

"Den tjänsten," sade hon sakta och
lyfte ögonen med en ny blick mot
mannen, "den är det svåraste jag gjort åt
mig själv också."

Det kom folk in i stugan för att
värma sig och torka kläderna.

Hur kom elden upp? undrades
det.

"Ingen mer än jag har varit i
huset," sade Svea, "det är mitt fel fast
jag inte vet om hur det tillgått."

"Det är ingens fel," sade Kall högt,
"denna olycka har kanske kommit
från det håll Vår Herre bor. Och se
här" — han visade pengarna och lät de
andra räkna — "på det bygger vi om.
Ni tycker det är för lite, men jag vet
att det räcker, det kanske både räcker
och blir över om en räknar rätt. Det
är Svea som strävat ihop dem, hon

har inte skytt någon möda eller något
slags ont och i natt har hon räddat
dem från elden."

De närvarande sågö med förundran
på Kall. De tyckte att han liksom hållit
ott lovtal över hustrun — och hustrun
— den kände väl alla. Men var det
nu så, att han aktade henne så högt, så
var det nog bäst att taga sig till vara
och visa henne samma aktning som
mannen.

Hon, som beklagat Kall i skogen,
hade kommit in i stugan med sin dotter,
men när Kall talat, gingo bägge ut.
Nu sattes det fram kaffe och Kalls
hustru bjöds först av alla, därefter
bjöds Kall.

De två sutto bredvid varandra
medan de drucko kaffet, men de andra
männen sutto för sig och kvinnorna
sutto i en rad i soffan och på stolarna
därintill. Svea tyckte, att hon och
hennes man voro som Qtt brudpar, de
andra voro bröllopsgästerna. När alla
gått skulle hon tvätta blodet av
mannens fötter och förbinda dem —
brännsåren svedo väl, men hon glömde oftast
bort det.

En stund därefter troppade de
andra av och man och hustru lämnades
ensamma för att vila. Ingen ville att
Kall skulle biträda vid
släckningsarbetet, han hade för mycket som han hade,
tyckte man.

I rummet var det halvmörkt, ty
lampan hade brunnit ut och glöden i
spiseln spredo ett svagt sken, men då
och då lyste det till från branden
utanför.

"Det är mycket, som brinner i
natt," sade Kall. Han stod vid fönstret
och såg huru resterna av hans hem
glödde och kolnade bort, och här och

28. — 1913.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0441.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free