Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Elle et Lui. Av Argusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skred kände sig mademoiselle allt
besynnerligare till sinnes. Hon tyckte
hon var ett litet musselskal till båt, som
efter att förut endast ha navigerat la
Seine plötsligt blivit kastad ut på
oceanen."
Min gäst gjorde en ny konstpaus.
Han såg mycket allvarsam ut.
"Och hennes släktingar?" frågade
jag. "Hur kände de sig?"
"Har ingen aning," svarade han
trumpet.
"Men hur vet ni att mademoiselle
Jeannette —"
"Det skall ni förstå vid slutet av
min berättelse. Den livliga, pladdrande
tungan, som ej var obekant med
storstädernas jargon, les on dits på Plagen
eller sotto voce-diskussioner med
väninnor i samma farliga ålder, blev allt
tystare. Det var något mystiskt, okänt,
obegripligt, som nedtyngde
mademoiselle. Tahasma red vid hennes sida.
Han tycktes speciellt ha tagit henne
under sina vingars skugga. Långt
framför dem redo tjänarna sjungande
melankoliska kärleksvisor, som hade
en egendomlig verkan på
mademoiselle. Hennes syster och svåger gjorde
först narr av hennes tystnad, men
Tahasma intervenerade med självtagen
auktoritet.
"Öknen talar till mademoiselle,"
sade han. "Låt henne lyssna."
Hans ögon vakade noga över
henne, och hon tog ej illa upp hans
närgångenhet, men blev irriterad och
orolig över släktingarnas
anmärkningar.
Framåt middagen upptäckte
dragomanen ånyo hägring. Han stirrade
oavvänt på mademoiselle, då han
pekade ut densamma.
De båda andra parisarna förkla-
rade de sågo en skog och en liten bäck,
som allt såg så inbjudande ut att de
ville ha sin lunch där.
"Och mademoiselle?" frågade den
näsvise Tahasma, "vad ser
mademoiselle?"
"Jag ser samma arab med samma
börda framför sig. Han är mycket
tydligare än i går. Jag kan nära nog
se hans ansikte —"
Hon tvärstannade och skälvde i
hela kroppen.
"Mqr jag kan inte se, vad det är
han bär framför sig. Det är något som
fladdrar för vinden, en rob eller
klänning eller dylikt. Ah! Mon Dieu!
comme il —"
Något hemlighetsfullt, mystiskt
hade plötsligt fängslat hennes
uppmärksamhet, något för de andra
osynligt föremål, som hennes ögon ej kunde
släppa, de voro som fastvuxna därvid.
Hon slöt ögonen alldeles.
"Nu är han borta," sade hon.
"Och nu — vad ser
mademoiselle?" frågade Tahasma.
"Ingenting!"
"Och ändå är hägringen ännu
där," sade han.
"Jeannette," ropade hennes syster,
"är du galen, eller vad är det med
dig?"
"Är jag galen, Tahasma?" frågade
hon dragomanen och såg bedjande,
nästan rädd på honom.
Saharas ande, om jag så får
uttrycka mig, vilade åter över henne.
"Mademoiselle ser, vad hon måste
se," svarade dragomaneh. "öknen
talar till mademoiselles hjärta."
Följande natt var det månsken.
Jeannette kunde inte sova. Hon låg och
tänkte på mannen, mannen i
hägringen. Så föllo tankarna på siargåvor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
